Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Axel Hägerström. Samtal med en svensk tänkare. Av Hélène Apéria-Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Hägerström
upplösa den senare i blott ett innehåll i vårt
medvetande. Allt var säkert mycket oklart
fattat, men jag kände det i varje fall som om jag
blivit en ny intellektuell människa.
Upplevelsen var i det medvetna livet fullkomligt
språngartad och bunden vid ett bestämt
ögonblick. Hur det än må förhålla sig i
verkligheten, kände jag det alltid som om varje
senare intagen ståndpunkt blott vore en
kontinuerlig utveckling ur denna första position.»
Den hägerströmska filosofien åtnjuter ett
stadgat anseende för obegriplighet och ett
faktum är, att den av mästaren själv
framlagts på ett mer än lovligt knottrigt, tyskt
filosofspråk. Detta hindrar inte, att
grundtankarna äro fullt fattbara för vem det vara
må.
Det har i filosofiens historia blivit en dogm,
att det enda jag omedelbart kan veta något
om, är mitt eget medvetande. Om de yttre
ting, som utgöra innehåll häri, till exempel
bordet framför mig eller stjärnehimlen utanför
fönstret, kan jag inte omedelbart veta något.
Jag når aldrig utanför mitt medvetande fram
till dem. Detta är den filosofiska
subjektivismen.
Diderot kallade på sin tid detta system,
som klätt sig i olika former, en skam för
människoanden och filosofien, ty, skrev han,
»det är det mest svåra att bekämpa, ehuru
det mest absurda av alla». Det är detta
sub-jektivistiska, filosofiska tänkesätt professor
Hägerström sökt underminera.
»Man har glömt att undersöka, vad som
förutsättes för kunskap om det egna
medvetandet» — förklarar han — »Kan jag ha
kunskap om medvetandet om bordet eller
stjärnehimlen såsom mitt medvetande eller om
en smärtförnimmelse såsom förhanden hos
mig utan att ha kunskap om mig själv? Men
i en sådan kunskap måste väl en hel serie av
själsliga tillstånd, som alla tillhöra mig, ingå,
ty därförutan förlorar ju det, som man kallar
jag, all mening. Därför förutsattes för
kunskapen om mitt eget medvetande kunskapen om
en tid, till vilken jag själv hör. Men denna
tid kan inte vara ett blott innehåll i ett
medvetande om den. Jag måste ha kunskap om
den såsom själv verklig för att överhuvud ha
kunskap om verkligheten av mitt eget
medvetande. Vidare hör till kunskapen om mig
kunskap om en viss individ till skillnad från
andra. Men ingen kan konstatera tillvaron
av sig själv som en särskild individ utan att
hänföra sig själv till en viss fysisk organism,
som i tid och rum är avsöndrad från andra
sådana. Alltså förutsättes för kunskap om
mitt eget medvetande kunskap om en
verklighet i tid och rum. Hur är återigen sådan
kunskap möjlig om icke genom erfarenhet av
rumslig och tidslig verklighet ? Denna
erfarenhet har då samma primära
kunskapsvärde som kunskapen om mitt eget
medvetande. Funnes icke sådan kunskap skulle jag
endast känna till mitt eget medvetande i nuet.
Men då detta omedelbart övergår i ett
förflutet bleve ej ens kunskap om det
närvarande medvetandet möjlig. Ingenting bleve
kvar.»
Professor Hägerström gör ett litet uppehåll.
Det kan inte förnekas, att luften är lite tunn
på filosofiens höjder. Men någon gåtfull och
magisk atmosfär är det inte fråga om.
»Så snart man övergår till möjligheten av
vetenskaplig kunskap blir det befängda i den
subjektivistiska ståndpunkten ännu
uppenbarare» — fortsätter professor Hägerström —
»Hur skulle medvetandet självt kunna insättas
i vetenskapligt givna sammanhang utan
att fysiska företeelser komma med i
förklaringsgrunden? Jag ser genom ögat. Låt så,
som subjektivismen gör, ögat självt vara en
blott förnimmelse. Hur är denna förnimmelse
möjlig utan yttre sinnen, syn- och
känselorgan? Låt dessa organ själva vara blotta
förnimmelser. Varigenom äro i så fall dessa
förnimmelser möjliga utan tillvaron av
organen själva?»
Härmed har den ide ali s tiska filosofien
fatt ett grundskott. Bestridandet av den
anförda kritiken av subjektivismen förutsätter
antagandet av ett medvetande, som består i
sig självt utan den relativitet, som utmärker
vårt medvetande såsom hörande till rum och
tid. Detta medvetande skulle då åt det
relativa medvetandet ge dess karaktär av
medvetande, och rum och tid skulle ingenting vara
i sig själva, emedan de inte tillhörde det
allena sant verkliga medvetandet.
Därmed har man emellertid gått över
iakttagelsemöjlighetens gränser och konstruerat
ett medvetande, som är annorlunda än det
vi faktiskt känna till hos oss själva och andra.
Därför är det också obegripligt. Ett sådant
medvetande skulle vara absolut och
rela-tionslöst. Men det absoluta tål ingen relativ
verklighet tillsammans med sig. Man måste
följaktligen draga den slutsatsen, att det
relativa medvetandet såsom relativt är overk-
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
