Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1938—39. Några anteckningar i programmarginalen. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater spelåret i 9 38—3 9
Gunnar Ekström i Modern.
sinnlig värme, som ger styckets andra akt
dess poetiska förtrollning.
Hur långt från »Äventyrets» fina
spiritualitet ligger icke spelårets stora amerikanska
komedisuccés »Koppla av», produkten av
herrar Moss Harts och George S. Kaufmans
samarbete! Stycket har tilldelats det stora
nationella dramatikerpriset, »The Pulitzer
Price». Kanske innehåller det dolda
värden som vid uppförandet i Göteborg gingo
till spillo. För all del, man fick tillfälle att
skratta åt en del harmlösa practical jokes och
åt en del stolliga figurer och situationer. Men
var snarast generad över att man hade roligt
och kände sig trygg endast när styckets
vänlige resonör och morfar Martin Vanderhof i
herr Ludvig Gentzels skepnad — allas vår
»Ludde» Gentzels — talade förnuftets enkla
ord från scenen. Det var den avhållne
skådespelarens största framgång sedan han från
revyens tiljor trädde över på de bräder som
göra anspråk att föreställa världen. Och
publiken gladde sig uppriktigt åt den.
I motsats till den amerikanska
författarefirmans opus är Eugéne Labiches »Den
italienska halmhatten» en sinnrikt uttänkt lek,
parisiskt lätt och elegant på ett
oefterhärmligt, fastän gammaldags vis. Oefterhärmligt
i varje fall för en svensk scen med Stads-
teaterns tillgångar på skådespelarkrafter. De
andra tillgångarne, de scentekniska räckte
och blevo över, skulle man kunna säga.
Knut Ström gav här prov på den fyndighet
och den artistiska skicklighet i det visuella
som ställer honom i en särklass i vårt land.
Men det sprittande livet, fjärilsleken från
1840-talets Paris, ville trots allt icke
rein-karneras i detta briljanta feeri. När teatern
som maskineri och utvärtes effekter gör sig
alltför märkbar, händer det lätt att det
respektlösa Macbethcitatet som anfördes i
början av uppsatsen ringer i ens öra: »och gör
sig till, en timmas tid, på scenen och sedan
ej hörs av». Det har stundom blivit den
»klassiska» diktens öde på den göteborgska
skådebanan att göras till föremål för en nyckfull
leklust. Man skulle ge en Shakespearepjäs
under säsongen. Tog man en komedi kunde
den sättas i scen med en respektlös frihet och
dristighet som ibland haft framgång, roat
och rent av dragit publik. Men denna gången
slog det slint. »Trettondagsafton» blev ingen
succés. Stycket blev så snabbt avfört från
programmet att den som nedskrivit dessa
intryck aldrig kom i tillfälle att se det.
Den teater som under en säsong på sin
stora scen och i sin studio med framgång och
med varaktig behållning för sin publik givit
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
