Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1938—39. Några anteckningar i programmarginalen. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. R o ni d a hl
Maria Schildknecht i Modern.
varar man i tacksam hågkomst den väna och
älskliga Hazel—Wanda Rothgardt, här som
eljest ofta Stadsteaterns »ögontröst». Detta
slags blomster har man behov av på en scen,
där bittra och beska ting som oftast
bjudas teaterbesökaren. Charles De
Peyset-Chappuis’ knivskarpa kammarspel »Frénésie»
— »Lidelse», givet på »Studion» hör i sanning
till denna kategori, och fru Elsa Widborg
sparade sig icke vid sitt tolkande av
huvudpersonen i stycket, den 42-åriga ungmön som
plötsligt brinner med öppen låga efter alla
år av vanmäktig och hopplös kärleksträngtan.
I Wilhelm Mobergs »Hustrun», också ett av
Studions starka program, uppbar samma
skådespelerska titelrollen, medan den roll som
kanske med lika rätt kunde kallas
huvudrollen — modern — utfördes av fru Maria
Schildknecht. Författaren har kunnat sina
svenska bönder, och av regi och skådespelare
hade han haft mycken god hjälp att
levandegöra dem på scenen. Herr Millianders
hygglige unge husbonde, herr Colbjörn Knudsens
imbecile och lystne dräng, herr John Ekmans
läkare och fru Schildknechts gammelmor
bildade ett präktigt galleri av levande figurer.
Fru Widborg var stark i sin desperata ondska,
men hon saknade något av den robusta och
frestande sinnlighet som måste förutsättas hos
hustrun i det Mobergska stycket. Hon skall
vara farlig för andra, här var hon det endast
för sig själv.
Fru Maria Schildknecht fick sin stora roll
under säsongen i det stycke som var dess
innerligaste och på sitt vis starkaste, Karel
Capeks »Modern». Stycket som gavs på Studion
hade mera stöd av situationsmiljön än som
för en rent estetisk, d. v. s. praktiskt
ointresserad, verkan varit önskvärd. Publiken gick
till teatern med huvudet, och kanske också
hjärtat, bräddfullt av de sista månadernas
händelser i Centraleuropa och Spanien. Men
den nyligen bortgångne tjeckiske författarens
skådespel är en dikt sprungen ur de renaste
källsprång, icke ett agitations- eller
propagandanummer. De lyssnande raderna i den
lilla salongen kände liksom ett sus av den
stora tragiska diktens svarta vingar och böjde
sig i den fruktan och det medlidande som
skänker rening och befrielse. Fru
Schildknecht förkroppsligade denna moderna Mater
Dolorosa, som ingen sorg blir bespard och som
är redo att ge sin sista son när det gäller att
stå emot det omänskliga och orättfärdiga
våldet. Hon bar föreställningens hela tunga
och hembar också främst den seger dess
framförande på Studions scen skänkte teatern.
Hon hade här användning för den dyrbara
egenskap för vilken hon är en av de främsta
representanterna inom svensk teater: den
konstnärliga behärskningen.
Ännu ett stort allvarligt stycke med död
och klockeklang, Hofmannsthals »Envar», givet
under Anders de Wahls gästspel vid säsongens
slut. »Envar» är en effektfull omstuvning av
en gammal medeltidsmoralitet och gör
knappast anspråk på att vara fullödig dramatisk
dikt. Som helhet blir den väl icke heller
mänskligt uppbyggligt tagen på allvar, helst
av en protestantiskt uppfostrad publik som
sedan skoltiden äger en djupt rotad misstro
mot »goda gärningar». Men »Envar» —•
Anders de Wahl, ensam med sitt samvete och
sin dödsaning under natthimlen, griper dock
»Envar »-åskådaren genom den äkta
lidelsefullheten i spel och tonfall. Uppriktigt sagt
tillfredsställde konstnären rent artistiskt sett
mera i »Envar» än i »Äventyret». I detta
alltjämt lika älskligt lustiga och intagande
stycke kan den fjollige ratade brudgummen
aldrig tilltvinga sig rätt till en huvudroll,
hans bistungna finger må svullna än så
mycket och förbindas med än så mycken
komisk omsorg. Huvudrollen är mormodern.
Fru Schildknecht skänkte denna all sin
smakfulla kunnighet. Men den kräver någonting
därutöver, en kvardröjande doft av förfinad
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
