Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
Orfeus.
Hur nära hör ej mitt hjärta samman
med dig, Eurydike! Så nära att jag ej fattar
hur livet för oss gestaltats
i skilda hamnar.
Kören.
Skymd av högmodets dimmor din blick ej fann
att andra krav än dina
oemotståndligt fyllde henne — livets krav.
Dessa rader ger också en föreställning om
den skönhet, som strålar ut ur Enckells vers i
»Orfeus och Eurydike». Denna vers är
synnerligen effektfull genom sina starkt växlande
rytmer. Den tyckes fånga någonting av oron
i ett hjärta, vars puls är själva den heta
lidelsens. Här har Enckell gått långt utanför
gränserna för den familjeidyll, där han
tidigare så gärna dröjde, en Narkissos
försjunken i dyrkan av sin egen tillvaros olika
aspekter. »Orfeus och Eurydike» har mycket mera
av djup och tragisk mänsklighet över sig än
Enckells tidigare verk.
Som ett »fel» kunde måhända betraktas
den omständigheten att dramat genom sin
lärda mytologiska form håller en nutida
läsare med bristande klassisk bildning på ett
behörigt avstånd från det allra heligaste i
sin fantasivärld.
Diktsamlingar har ytterligare publicerats
av L. A. Sala va och Erik Therman. Salavas
Röda blad visar att författaren befinner sig
på marsch mot större konstnärlighet än förut.
Även Gunnar Björling har utgett en bok
lyrik och aforismer, denna gång kallad Där
jag vet att du. Ur de konturlösa och formlösa
diktnebulosorna i denna bok växer det
stundom fram dikter, som griper läsaren
genom sin suggestiva, milda musik. En
aforis-stiker är också R. R. Eklund i sin bok
Rymd och människa —■ en titel, betecknande
för denne förnäme stilkonstnär, som ser
vardagens problem under de stora filosofiska
perspektiven. Men det förefaller mig som om
Eklund i denna bok inte hade nått upp till
sin egen nivå. Den måleriska lyskraften i
»Rymd och människa» är mindre än förr,
filosofin har förtunnats till blek filosofisk
abstraktion.
Till dessa originalverk ansluter sig några
översättningar.
Ett av de mest betydande poetiska verken,
som utkom under senaste litterära säsong,
är Harald Jernströms tolkning av Chaucers
Canterbury sägner. Med outtröttlig flit har
Jernström översatt sägen efter sägen, som
tryckts i små upplagor. Nu föreligger hela
verket färdigt i en volym på närmare 700
sidor. Det är en översättarbragd, som kan
ställas vid sidan t. ex. av C. V. A.
Strandbergs mästerliga översättning av Byrons
»Don Juan». Det finns vårlig grönska och
fågelsång i Jernströms svenska vers. Där
finns också kvickhet och rått medeltida
skämtlynne. Jernströms försvenskning verkar som
ett original — det är ju det bästa beröm en
översättare ’kan få. Den döda barlasten
bildar de inströdda prosastyckena med sina
teologiska spekulationer. Men felet är inte
Jernströms, utan Chaucers. Och dessa partier
kan ju den mindre samvetsömma läsaren
hoppa över för att hellre lyssna till de många
vårliga stämmorna i denna väldiga dikt om
det mänskliga och alltförmänskliga.
En översättning som även kan nämnas i
detta sammanhang är Joel Rundts
tolkningar Ung finsk lyrik, en fortsättning på den
samling »Finsk lyrik» Rundt utgav för några
år sedan. Samtidigt har Rundt publicerat en
volym, Svensk sång i Finland, en lyrisk
antologi med populär syftning.
Bland prosaarbetena förtjänar tvenne
debutverk en särskild uppmärksamhet.
Det ena är Mirjam Tuominens
novellsamling Tidig tvekan. Författarinnans
novellkonst fångar alla ömtåliga nyanser i ett
själsliv gränsande till det sjuka och abnorma.
Längst syftar författarinnan i den första
berättelsen, titelnovellen, som skildrar en
elvaårig flickas feberfantasier på ett sjukhus.
Mirjam Tuominen återger utomordentligt
väl strömmen av konturlösa föreställningar,
som rinner genom den lilla sjuklingens hjärna.
Stilen tynges dock av det ytterst detaljrika
skildringssättet. Novellen är för lång och blir
därför tröttande i sin monotoni. Mera spänst
och energi finns det i några av de kortare
novellerna: »Den sjuka våren» och »Brevet».
Över alla noveller vilar en återglans av livets
hektiska uppflammande vid gränsen till
förintelsen. Om Mirjam Tuominen fortsätter
som hon börjat, kan hon måhända bli
någonting av en prosans Edith Södergran: det
höstliga vissnandets och det extatiska livsbegärets
diktarinna.
Ett annat intressant förstlingsverk är
E. R. Gummerus’ roman Farväl Arkadien.
Boken avslöjar en författarbegåvning, som
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
