Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
ningom blivit allt enklare, den har fått en bred
ton över sig så att man nästan ville tilldela
den epitetet »runebergsk». Modernismen har
flutit in i den traditionens mäktiga flodfåra,
som går genom den finländska litteraturen
och ger detta diktens landskap dess drag av
fattigdomens skönhet och enkelhetens
upphöjda ro. Under sin vandring till enkelhetens
land har Diktonius inte gått vilse längs de
många irrvägar, som leder in bland kärr
med heta djungeldunster och ruttnande
dyväxter. Endast någon gång snuddar han
vid det förkonstlade: när han talar om
ungdomens »kataklysmiska rytm» eller målar en
havsvy vid Kuokkala med en serie artificiella
bilder, som krönes av den avslutande
metaforen: »måsens silverplomb»!
Den blodstid vi lever i har hos Diktonius
väckt frågan om diktarens roll i en värld,
där idyllens blommor trampas till döds av
marscherande soldatmassor. Det idylliska
draget över Diktonius’ dikt innebär inte att
skalden skulle vegetera i en poetisk idylls
hängmatta, döv och blind för allt som sker i
världen utanför. I sin egenskap av idylliker
anno 1938 känner Diktonius någonting av
ont samvete. Han tröstar sig med att han
tjänar livets sak, när han närmar sig de små
tingen, blommorna och fåglarna, långt borta
från människans mekaniserade värld som
bara är förstörelse och död.
Ett enda mord är jorden;
allt skövlas, sparas inte vaggans barn,
ej lindans blomma.
Allt smutsas: mänskligt och gudomligt.
Allt trampas ned
av krigarns morska klack.
Vi kan då jag,
så pinsamt maktlös mot det onda,
en dräng i drängars skara
under fruktans piska —
vi törs då jag
se våren rätt i ögat,
ens tänka: våren nalkas åter,
vågblänk och sippor, tranors sträva skara,
den ljuva rena vår, den unga, nya —
i världens elände.
Ett enda mord är jorden —
nytt liv sår vårn i åkern.
Allt skövlas — allt av våren
uppresas åter skall.
Allt smutsas — morgonklar
är vårens panna.
Allt trampas ned —
allt höjs till högan sky,
du med, o fruktans dräng,
av denna vår,
av vår som ständigt kommer.
(Våren 1938.)
Men den utveckling Diktonius själv
genomgått — från lidelsens rivna expressionism till
idyllens stränga klassicism — har kommit
diktaren att grubbla över diktens väsen även
i en mycket personligare mening. Om jag
tolkar den underbart vackra dikten »Tangent»
riktigt, är denna dikt ett försvarstal för den
formkultur Diktonius’ poesi nu företräder.
»Tangent» är den djupaste bild Diktonius
gett av sin nya dikt, som gömmer det
omedvetnas glöd under formens hårda elfenben:
Nu lägger sig pianotangenten till ro
och liknar en liten sarkofag.
Dess elfenbenssidor och elfenbensrygg
är kalla som is —
för de hör världen till.
Men dess ansikte, av omålat trä,
är vänt åt annat håll:
mot klanglådans djup
i dess eviga natt
där heta strängar ljuset får att ljuda.
På denna höga nivå står en mängd dikter
i Diktonius’ »Jordisk ömhet».
Till sin yttre form ett drama, men till sin
innebörd ren lyrik är Rabbe Enckells
Orfeus och Eurydike, ett av de bästa verk
som Enckell skapat.
Enckell har fullkomligt fritt behandlat den
gamla grekiska sagan, som berättar hur
Pluton rövade Orfeus’ gemål Eurydike och
höll henne fången i underjorden, därifrån
Orfeus fåfängt försökte befria henne. Hos
Enckell har myten blivit något av ett modernt
äktenskapsdrama, som avspeglar
motsättningen mellan diktarens intellektualitet och
det ursprungliga instinktliv, vars
representant kvinnan, Eurydike, är. Det är en
tankegång som även mötte oss i den novellsamling
»Herrar till natt och dag» Enckell utgav
år 1937. Vi tyckte oss där finna en viss likhet
med Valérys »Monsieur Teste». Orfeus kunde
också han i korthet karakteriseras som en
Monsieur Teste.
Dialogen mellan Orfeus och kören fångar
innebörden i dramats konflikt:
Kören.
Alltför ovarsamt till eterhöjder,
Orfeus, steg din sång —
lik disken sänd ur Apollons hand;
men av motsatta krafter tvingad tillbaka
slog den pannan i blod på den älskade:
döende sjönk hon
till Hades ner.
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
