Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sällskap för humanister, radikaler och eremiter. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sällskap för humanister, radikaler och eremiter
även i litteraturkritiken» (citerat efter Erik
Blomberg). Orfeus i folkhemmet behöver inte
jäva omdömet. Dessa uppsatser om svenska
diktare och om aktuella problem i litteraturen
präglas av en uppslagsrikedom och personlig
frejdighet som gör dem mycket stimulerande.
I likhet med alla ensidigt tillämpade metoder
har den samhällskritiska en viktig förtjänst:
den kastar ett skarpare ljus över vissa sidor
i ett litterärt verk och kan tränga mycket
djupt inom ramen för det syfte som analysen
tjänar. Det är intet tvivel om att inte också
den litteraturkritiska forskningen berikas av
en sådan medvetet bedriven ensidighet.
Men skall resultatet gälla som sådant får
man nog lov att anmäla en bestämd
reservation.
Problemet kompliceras i fallet Ahlgren
genom att han inte bara bedömer litteraturen
som socialistisk samhällskritiker, utan också
uppträder som fribytare i största allmänhet.
Han tycker om att uttrycka sig med personlig
påstridighet — badmintonspelaren kallar det
hänsynslöshet — och han har själv något
av det »grabbhumör», som han talar om i
samband med de »fem unga». Han är
intelligent och temperamentsfull: hans stil är kort
och snabb i uttrycket, han älskar överraskande
metaforer och tvärsäkra slutsatser. Men lusten
att hela tiden hålla en hög och kampglad
stämning vid liv gör honom mindre
nogräknad med detaljer, samtidigt som han
anser sig skyldig att alltid komma med
slutomdömen, vilka visa att han faktiskt är
»samhällskritiker» och inte bara en habil och
skocktänkande litteraturkritiker. Redan den
första uppsatsens avslutande meningar äro
upplysande. Det är fråga om Olle Hedberg,
och Ahlgren anser sig kunna fastställa, att
Hedbergs »monomana sysslande med den
enskilda människan» har inverkat på »den
konstnärliga sanningen» i hans verk, som
trots lysande enskildheter icke är spänstigt
som samhällssyn. Utan tvivel visa Olle
Hedbergs böcker inte någon spänstig samhällssyn,
men det är fullständigt likgiltigt, då det gäller
att bedöma den konstnärliga sanningen i
hans verk. Det finns en puritansk opinion,
som kräver att författarna i sina böcker
skola låtsas tro på storken. Någon principiell
skillnad existerar inte mellan denna opinion
och den som vill ställa social spänstighet och
konstnärlig sanning i beroende av varandra.
Det finns andra saker i boken som äro lika
underligt tänkta och sagda. Den motsats
32—Ord och Bild, 48 :e drg.
över vilken Karin Boye enligt Ahlgren byggt
sitt verk har en åtminstone för mig obegriplig
karaktär: »Det är motsatsen mellan blodets
dunkla gång i människokroppen och den klara
sociala matematik, som då den inordnas som
ett ideal i den demokratiska frihetskampen
och växer till gemenskapskrav är lika levande,
lika omutlig som kroppslivet.» I samma
uppsats avger Ahlgren sitt omdöme om det
svenska nittiotalet genom att tala om dess
»lättköpta välljud» och i polemiken mot
den litterära primitivismen blir Lawrence i
hastigheten representant för en
»söndags-skoletro på negrer och indianer och tattare».
Detta bara som några exempel på en
nonchalans som man tycker inte nödvändigtvis
behövde sammanhänga med den
samhällskritiska metoden.
I den vidlyftiga uppsatsen »Borgerlig och
radikal naturuppfattning i svensk
30-tals-litteratur» presenteras man för
klasskampskritik i hög form. Man får veta att Sten
Selander sig själv ovetande smyger omkring
som en borgerlig mörkman, sysselsatt med
att göra naturupplevelsen till »ett
härskar-tekniskt instrument» för att locka
arbetarna att glömma förtrycket. Hos Einar
Malm ligger »den borgerliga
naturuppfattningen med nästan sympatisk fräckhet öppen
för alla blickar». Den individuella och
psykologiska bakgrunden nonchaleras helt och
hållet. Men vill man överse med det och
skär man bort överdrifterna och
vantolkningarna, så återstår i alla fall en kritik
som kan vara välbehövlig: den som vänder
sig mot en art av sentimental naturdyrkan
vilken avslöjar sig också genom sin
konstnärliga kraftlöshet. Man hade bara önskat
att Ahlgren hade gett bättre relief åt de
omdömen som äro träffande och
övertygande genom att knappa in på
agitationen.
För att vända på skivan så finner man i
uppsatserna om Hjalmar Gullberg, Nils
Ferlin och Karin Boye tre utomordentligt
fina och skarpsinniga analyser. Det är de
som stanna i minnet då man läst boken, och
de ge full upprättelse för alla de glada
dumheter Ahlgren i andra sammanhang gör sig
skyldig till. Den sociala aspekten i
undersökningen ger den isolerade dikten ett
sammanhang och en bakgrund: kritikern tränger
fram till skärningspunkten mellan
individualiteten och gemenskapen och visar fram
konfliktens art och orsaker. Gemenskapsperspek-
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
