Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sällskap för humanister, radikaler och eremiter. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. B ar c k
tivet med det centrala problemet
människamedmänniska har därmed bidragit till att
ge en fördjupad blick på diktaren och hans
verk. Det är fruktbar kritik: fruktbar både
genom sin förståelse och sina reservationer.
I »De fem ungas estetik» har Ahlgren en
uppgörelse med det som brukar kallas
primi-Jivismen i ung svensk litteratur. Den har
blivit verkställd tidigare från socialistiska
utgångspunkter, bl. a. av Erik Blomberg
och Arnold Ljungdal, och numera har den
snarast ett historiskt intresse. Dyrkan av
det elementära livet, verklighetsflykten och
subjektivismen vinna självfallet inte Ahlgrens
förståelse. Han gör denna elaka och roliga
karikatyr av primitivismens litterära figurer:
»De äro utan ansikten, ha blott ett stilla
blodsus i öronen. Då och då lägga de sig
parvis ned i gräset. Han spelar på en flöjt
eller på de nordiska primitivisternas
särskilda instrument, deras panflöjt:
rönnpipan. Hon ler förundrat, säger ’du’ och
föder barn.»
Det är naturligtvis lätt att gyckla med
en Artur Lundkvists eller Gustaf Sandgrens
livsdyrkan. Men Ahlgren gör det inte som
ignorant. Hans kritik av primitivismen och
dess estetiska konsekvens, »den hämningslösa
diktaren», utgår visserligen från en livssyn
och estetisk åskådning av fullständigt
motsatt karaktär. Men han uppfyller det gamla
Thorildska kravet att veta vad han bedömer.
Frans G. Bengtsson har inte fått ett
enda litet pepparkorn i Ahlgrens bok,
fastän han borde ha utomordentliga
kvalifikationer för en hedersplats på den sociala
ansvarslöshetens borgerliga parkett. Hans
nya bok annonserar redan i titeln, Sällskap
för en eremit, att tillträdet för medmänniskor
är förbjudet. Med ett stort glas burgunder
framför sig — så föreställer jag mig scenen —
sitter den exklusive enstöringen nedsjunken
i någon gammal praktmöbel, kanske från
Frundsbergs slott i Schwaben, och tänker
på huru spännande och omväxlande världen
var i forna dagar. Bengtssons fantasi har
fört honom ut på de mest olika vägar, han
har fördjupat sig i de underligaste gamla
luntor, men så mycket all round man är han
inte, att han hade något positivt intresse
till övers för sin samtid som levande
verklighet. Nej, världen omkring honom är
motbjudande: han grips av en överväldigande
självmordslängtan — påstår han själv —
bland »sociala och tekniska agremanger, där
allt är makadamiserat, rationaliserat, taxerat,
registrerat, reglementerat, ransonerat,
kriminaliserat, stupidiserat och tomt». Det är
en jargong som var populär på tjugotalet, då
amerikanismen betraktades med uppskrämda
ögon i Europa och utmålades som den stora
kulturfaran. Bengtsson har blivit jargongen
trogen. Han vill därmed visa huru långt han
står från sin egen tid, en attityd som kanske
är ett verkligt behov för honom men inte
blir mindre irriterande för det. Den tillhör
de idiosynkrasier, till vilka han med öppen
tillfredsställelse även räknar sin motvilja
att läsa proletärromaner och fri vers.
Bengtsson är alltså en eremit. Mera
upplysande är att han är en mycket romantisk
eremit. Han läser en resebok från någon
ökentrakt, grips av en sentimental kärlek
till öknar i största allmänhet och känner en
djup glädje över att det ännu skall dröja
någon tid innan Gobi och Sahara bli
asfalterade eller ens utstyckade till villatomter.
I sammanhanget passar han på att ge nytt
utlopp för sin känsla av vantrivsel i det
moderna samhället med dess »sinnrika
upp-fostringsapparater, propagandainrättningar,
sociala pratmaskiner och säsongrörelser till
själens förbättring». Han drömmer om
ökentrakternas invånare, som i heroisk frihet
»oberörda av all tvivelaktig jargong syssla
uteslutande med enkla och fundamentala
ting, boskap, betesmarker och
vattentillgång, jämte den nödiga kvantiteten inbördes
slagsmål om dessa stora och klara
grundelement». Man är här i en litterär barnkammare
av blandad rövarromantik och rousseauism.
Av samma slag, men mindre pretentiöst
iscensatt, är hans fantasi om ett dolce far niente
på en ö i Egeiska havet med en hellensk
gubbe som kunde stå till tjänst med båt och
fiskedon och en gumma som kunde steka
fisk och skaffa getost och oliver. Det är
verklighetsflykt i skrivstolen, en variant av
den dyrkan av naturen och det enkla livet
som Stig Ahlgren angriper. I princip är det
ingenting som skiljer den från primitivismen
hos några av de proletärförfattare, vilka
Bengtsson tyvärr inte läser.
Eremiten har inte realiserat sina
dagdrömmar om öknar och egeiska öar. I stället
utvidgar han för varje år sina samlingar av
kuriositeter. Den är säkerligen i detta nu
den brokigaste i Sverige. Bengtsson tillhör
de lärda och samvetsgranna dilettanterna:
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
