Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sällskap för humanister, radikaler och eremiter. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sällskap
för humanister, radikaler och eremiter
Den osynliga väggen som delar upp oss i
skådespelare och publik finns inte längre.
Stundens upplevelse har öppnat våra ögon
för ett sammanhang, som vi kanske hade
glömt bort därför att det drunknat i mängden
av händelser omkring oss. Vi se människan
bakom masken, vi förfäras eller bli gripna.
Men framförallt lära vi oss en större
förståelse för människolivet.
I en presentation av Frederik Schybergs
stora verk om dansk teaterkritik citerar
Ragnar Josephson ett uttalande av Georg
Brandes om förutsättningarna för en
fruktbar kritisk verksamhet: Kritikern skall för
att duga ha ägt hänförelsen innan han fick
det kritiska sinnelaget. Han skall inte
förlora sig i småting utan ha djärvheten och
överblicken; »de stora fiskarna fångar man
bara med harpuner». Det är en deklaration
som kan gälla som karakteristik för Ragnar
Josephson själv som kritiker. Han äger i
sällsynt grad både hänförelsen och överblicken.
Han berömmer hellre än han tadlar och
därför söker han helst upp det stora dramat,
det som griper och betvingar oss med konstens
och livets förenade makt. Men hans
generositet är inte okritisk och hans beröm blir
inte panegyrik. Han har humanistens respekt
för det avvägda omdömet, han har
sakkunskap, han prövar och han tvivlar, utan
att därför förlora den personliga hängivelsen
och den temperamentsfulla värmen.
Som stilist är Ragnar Josephson mycket
olik de flesta andra rikssvenska kritiker —
närmast förefaller mig hans
framställningskonst påminna om min landsman Hans
Ruin. Det är något av samma volym och
temperatur, samma tonläge och färgskalor.
Orden äro starka och uttrycksfulla, satserna
ofta retoriskt byggda, stämman skiftar mellan
intellektuell stringens och medievande känsla,
mellan viljan att klarlägga och behovet att
övertyga. Det är en stilkonst med många
fallgropar — det är inte alltid lätt att finna
den nyans som hindrar framställningen att
slå över i det patetiska i negativ mening.
Men den konsten behärska både Hans Ruin
och Ragnar Josephson.
Det är nordisk teater och dramatik som
dominerar Skådeplatser. Vi ha på de senaste
åren med Kaj Munk, Nordahl Grieg och
Pär Lagerkvist fått dramatiska verk, som
slagit hål i den mur av likgiltighet och
tystnad, som länge omgett allt författarskap
för teatern i de nordiska länderna. Det är verk
där tidens egen puls bultar. Förbi oss drar
ett myller av människor, som vi känna igen
och vilkas konflikter och lidanden ha
anknytning till de konflikter som angå oss
alla. Ragnar Josephson är i sitt rätta
element när han får skriva om Nederlaget och
Diktatorn, om Han sitter vid smältdegeln och
Mannen utan själ. Det är den dramatiska
högspänningen som slår an på honom,
diktarens förmåga att göra scenen till en tribun,
där livet får röst och handlingen blir symbol.
Han skriver också om andra nordiska
teaterupplevelser: om Ronald Fangens
omvändelsepjäs, om Svend Borbergs Cirkus Juris och
om Johannes V. Jensens och Kaj Munks
omdiktningar av Hamlet. Han ger
europeiska mellanspel: tjeckisk, engelsk och fransk
teater. Lysande är uppsatsen »På rätt
skådeplats», där Josephson tar upp Reinhardts
iscensättning av Köpmannen i Venedig
nere i kanalstaden själv och Old Vic
Theatres Hamlet-föreställning på den terrass
i Kronborgs slott, där Shakespeare förlagt
sin första akt. Det är en essäkonst som
reproducerar upplevelsen i klara och
livliga bilder. Utomordentligt fina och
träffande, samtidigt fylliga och skarpsynta äro
de båda karakteristikerna av Chaplin och
Gösta Ekman, en sammanställning som
inte är tillfällig, även om de båda
skådespelarnas genialitet tagit sig så olika uttryck
och arbetat med så skiftande materia.
Hösten 1937 hörde jag i Nylands nations
festsal i Helsingfors ett föredrag, som Ragnar
Josephson höll på inbjudan av de
finlandssvenska studenterna. Man återfinner det
under titeln »Världsteater» såsom den
inledande essän i Skådeplatser. Det är en
humanistisk bekännelse i den sinnrika
allegorins form, framförd med ett retoriskt
mästerskap och en åskådlig koncentration som
inte mången gör efter. Othello, Jago,
Polo-nius, Gertrud, Timon av Athen och Hamlet
passera förbi oss och få åskådliggöra olika
sidor av det mänskliga väsendet, både i
dess vardagliga snitt och i den jättekopia
som kastar sin skugga över världen. Vi bära
alla något av de diktade gestalterna inom
oss: Othellos besinningslöshet, Jagos
maktdrift, Gertruds bekvämlighet, Polonius’
kritiklösa slapphet och Timons
undergångsstämning. Huru lätt är det inte att av denna
insikt forma ett försvar för att vi ingenting
mäkta och att kampen för något annat och
högre är meningslös. Men vi måste med Rag-
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
