Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sällskap för humanister, radikaler och eremiter. Av P. O. Barck - Två dikter. Av Stefan Johansson - Drömton - Ja, nog kan jag sörja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. B ar c k
nar Josephson tro att dessa gestalter inte
äro de enda som ha bud till oss. Till skaran
sluter sig en blek, melankolisk yngling, en
student från Wittenberg. Det är Hamlet,
som i sin dödsstund inte ber om ära, men
om att bli ihågkommen som en rättfärdig
man. Även han har ett budskap till oss,
budskapet om människotanken, som prövar
och tvivlar, som tuktar, tämjer och
formar. »Som vill lära känna, så långt den
förmår, sakernas sanna natur och deras
verkliga sammanhang. Den tanke, som till sist
når en visshet så stark, att den bär inom sig
modet att obevekligt handla. Men inte bara
det: utan som bär inom sig modet att
återhålla handlingen, tills den vet den vara sann.»
En var kan icke bli genius,
på säkra vingar stigande mot ljuset.
Men vem som vill kan pröva, förrn han dömer,
kan fatta själv den sanning, han besvärjer,
kan känna själv det sköna, han beundrar.
Det är humanismens program på klassisk
vers.
TVÅ DIKTER
Av STEFAN JOHANSSON
Drömton
Även det skumma ögat
kan genom töcknen
förnimma avlägsna stjärnors höga glans.
Även det i livets storm
beträngda örat
kan i själens slutna rum förnimma
svagt ett återljud av den musik
som ifrån fjärran världar
når dess sorgsna längtan.
Ja, nog kan jag sörja
Ja, nog kan jag sörja i min hjärtegrund,
ja, sörja var timme och stund
för allt ont, som jag gjort och för allt
jag gör,
fast jag ej det förstår och ej rår därför.
En fågel han sjunger under himmelen
så väl
sin glädje i sommarens sken,
men människan får strida och lida
för sin själ
till dess maskarna nedmylla hennes ben.
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
