Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. »Tiotalisterna». Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
ny uppgift som skickar honom ut i Europa.
Men dessförinnan har han fått möta det
sociala problemet under än en ny aspekt
— dess sammanflätning med förhållandet
mellan könen, närmare bestämt med den
traditionella ungkarlserotikens krav. Och
detta problem rår han inte med. Hans
försök att rädda en prostituerad som varit
lärarinna och läst fel i Ellen Key betyder för
flickan bara ett bedrägligt hopp och en ny
frestelse att ljuga bort sin belägenhet i
skönlitterära klichéer. Carl-Göran Orrman sökte
ta itu med problemet på sitt sätt — han
ville lyfta upp den flicka han underhöll i sin
egen livssfär. Det gick dåligt och slutade i
katastrof; och den medförde Carl-Görans
sista excentriska gest —■ som
självbestraffning sargade han sig själv i handen och dog
av blodförgiftning. I hans valhänta generositet
och meningslösa självuppoffring är det en
svensk epok som dör — och ett samvete som
vaknar.
Under sin misslyckade räddningsaktion fick
Stellan Petreus kontakt med en ung
kvinnosaksdam som skrev vassa kåserier i radikala
blad under signaturen »Å bientöt». Hon är en
diktfigur som dras in i romanens fria
fabulering, och hennes gestalt får typisk giltighet,
hon blir representanten för ett nytt slags
kvinnor, erfarna och öppna och sakliga, som
inte passa in i Stellan Petreus’ invanda
cirklar. Men hon är tecknad efter en modell
som förf. vill ha igenkänd: hennes signatur
var i verkligheten »Devinez», hon hörde till
Gustaf Hellströms vänkrets och heter Elin
Wägner. Strax efter boken om Stellan
Petreus utkom andra delen av Elin Wägners
levnadsteckning över borgmästarinnan Agnes
Stenås, född — ja hennes mor blev gift med
missionsbokhandlare Andersén, men hennes
äldsta dotter hade den siste greve Sporre till
far. I hennes blod lever Agneta Sporre,
hjältinnan av Kristina Gyllenstjernås sort
som hon fick uppställd till sitt föredöme av
historielärarinnan, själv en gammal tapper
militär i Fredrika Bremers armé. Hon blir
besviken på eleven: Agnes’ arv från mödernet
och samhällets arv från patriarkatet måste
först forma en tillvaro åt henne, hon måste
genom familjeflickans och dockhemsfruns
livsformer och gästa dödsriket såsom
från-dömd möjligheten till moderskap, innan
hennes väsen som kvinna blir genomskådat och
hennes öde som Agneta Sporres ättling tar
ut sin rätt. Därom handlade bokens första
del, »Genomskådad»: den nya heter
Hemlighetsfull. I första kapitlet står Agnes Stenås
mitt uppe i den katastrof som slagit sönder
hennes vanevärld och tvingat henne att
genomskåda sitt liv: hennes äktenskap är
sprängt, i älskaren som frigjort hennes
kvinnokraft har hon upptäckt den fege och förljugne
parasiten, och nyss när hon gick med i den
nya kvinnogenerationens kämpande
kollektiv, fick hon svindlande och svidande erfara
både kvinnornas ansvar och deras vanmakt i
männens värld. Detta görs fullständigt klart.
Men den situation hon presenteras i är, att
hon står och ackorderar med sin svägerska
om att byta till sig en dräktig kaninhona:
kreaturet är dyrt, svägerskan är om sig och
propsar på att få den dyrbara bryssel-spetsen
på Agnes’ blåa crépe-de-chineklänning som
betalning, men vad ska man göra, det måste
skaffas mat till huset också om hon ska resa
sin väg själv, och man är mitt i
kristidsvintern 1917—18. Episoden är betecknande
för Elin Wägners konstnärliga egenart. Om
någon har patos, så är det hon, inte bara
humanitärt utan religiöst —• sådant patos
som flammar upp i mystik och gör en
människa som har den elden dold inom sig djupt
hemlighetsfull. Men samtidigt tappar bon
aldrig ur sikte att livets praxis består av
vardagens småting. Dem förblir hon lika
nyfiken på, lika sakkunnig i och lika road av,
hur hårt spänd hennes lidelse vibrerar. Det
finns i boken ett märkligt kapitel om hur Ellen
Key kommer på Luciakaffe hos vännerna
Agnes Stenås och Ethel Westerdyk
(Pennskaftet med de talande initialerna, som i den
nya delen avföres från Agnes’ livsäventyr
och placeras in i vardagspolitiken, som
lycklig maka till en arrivistisk landsortsredaktör
med riksdagschanser). All den lätta komiken
kring sibyllans yrkesmanerer är tillvaratagen
— där hon delar ut sina tröste- och
maningsord ur karmstolen, under det hon passar på
Göteborgståget där hon ska möta ett
amerikanskt idealistpar som telegraferat: »ha
förvandlat affär och hus i check kommer till
er vad härnäst». Men det växer fram en
gripande bild av en gammal tapper och stor
människa, som inte längre har makt över
sin egen förkunnelses återverkan i livet —
och som förgäves påminner ett nytt släktled
om sin verkliga visdom, maningen att
besinna sig på och ta vara på den genuina
kvinnokraften: förgäves, de förstå inte längre
själva ordasätten, som låta komiskt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
