Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. »Tiotalisterna». Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
åldrade. Varför lyssna på tanten, nu är det
ju 1918, nu ska vi hjälpa männen att göra
världen trygg åt demokratien! Elin Wägner
har ett otäckt gott och ömt handlag med att
spetsa upp slagord på sin ironi: det är det
enda inslag hon har av sadism. Det hör till
hennes realism, att denna mystiker inte
låter dupera sig: inte ens hennes egen tro
förleder henne att tappa bort verkligheten i
önskedrömmar. Hon har sett det mesta, och
genomskådat det fortare och djupare än de
flesta. Agnes Stenås får på nära håll se
världen göras trygg åt demokratien. Hon får
skådespelet påtvingat av sina egna intimaste
ärenden: att lyftas ur illusionen om mannen i
Kristian v. Hohenecks skepelse och befrias
från tvånget att klamra sig vid honom med
ägorättskänsla. Så drivs hon ut i
inflationstidens Europa, under Ruhrockupationen —
i internationella kvinnoorganisationers
humanitära ärenden, liksom Elin Wägner själv
en gång. Genom upplevelserna därute — där
hon kommer nära det oerhörda och får se
det alltför stygga i ögonen — lossas hon ur
kärlekshatets stelkramp och blir en fri och
oåtkomlig människa. Agneta Sporres dotter
kommer i aningsfull närhet av en ny tro,
som ska göra henne hemlighetsfullt stark —
tron på den Stora Modern, på kvinnornas
frälsningsmission att återställa mödraväldet
från urtidens guldålder, där människor levde
samman utan hat, i samförstånd med
alstringens makter . . . Men Elin Wägner hade säkert
ännu en avsikt med att återuppliva minnet
av anno 23 på hösten anno 38. Hon markerar
att det som nu sker i världen inte är nytt
och inte har överraskat henne. Hon känner
det alltför väl igen. Det var vad som kom
henne att rysa till och lamslås av ångest,
när hon var med om att rädda barn från
svältdöden under Ruhrockupationen. Hon
var för ärlig för att kunna tysta ner den
isande frågan: »Åt vad för slags liv är det
vi räddar dessa barn?» Hon anade svaret
redan då: »Det finns ingen avskild
barnhimmel över detta helvete.» Nu efteråt har
svaret kunnat preciseras: barnen räddades
åt Hitlerjugendformationer, resp. åt
koncentrationsläger och emigrantliv. Elin Wägner
har en egen, generellare formulering: åt det
liv, som kommer att upprepa sig så länge
djur av järn krälar omkring med skamlöst
blottade tentakler av kulsprutor, som bevis
på att också männen kan föda levande
ungar . . .
Agnes v. Krusensxjerna anknyter
mycket nära till berättartraditionen från
tiota-listerna, både i sin stilkonst och sin ambition
att förena patos och iakttagelse, personlig
bikt och samhällskritik. Men hon skiljer
sig radikalt från dem alla genom att hon
både i sitt patos och i sina observationers
synvidd förblir ohjälpligt och hänsynslöst
egocentrisk. Det är hennes fattigdom, ty
därigenom är hon oförmögen att betrakta
världens gång med befriat löje: ingen svensk
diktare av betydenhet har varit ens
tillnärmelsevis så renons på humorns vänlighet
som hon. Men just genom den förbehållslösa
hängivenheten till självbespeglingens
uppgift blir Agnes v. Krusenstjernås konstnärskap
unikt, och ibland genialt. Hennes enda ämne
är hennes egen historia: och ämnet blir
outtömligt rikt. Ur minnet väller fram ett
överväldigande stoff av sensationer och
observationer som tyranniskt pocka på att
berättas, laddas med liv, uttydas. I den nu
pågående romanserien Fattigadel har
rikedomen på stoff redan sprängt de ursprungliga
ansatserna till enhetlig komposition; Viveka
v. Lagercronas historia sönderfaller i allt
fler episoder som var för sig svälla ut allt
friare. Berättelserna manövrera med ett otal
personer; men alla dessa människor existera
bara för Vivekas skull — som
ackompanjerande kör till hennes öde, som symboler
för de makter hon bärs fram av eller slåss
mot eller som trollaktigt förvridna karikatyrer
av de fiender diktarinnan på hennes vägnar
vill hämnas på. Minnena äro mycket ofta
blåmärken, som omvärldens tryck och kyla
efterlämnat i ett överkänsligt sinne,
ständigt berett till revolt, ständigt i ångest för att
fängslas och dresseras. Denna sårighet har
inflammerat diktarinnans samhällskritiska
ambitioner: uppgörelserna med
dekadens-symptomen i Viveka v. Lagercronas familj
och samhällsklass bli ständigt upprepade
uttryck för ett minnesgott personligt
ressentiment. I seriens senaste band framträda
förfallet och upplösningen skarpare, fulare och
ondare än någonsin i det begynnande
världskrigets bjärtröda helvetesdagrar; när gamle
Joachim på Igelfors återvänder från
dårhuset till Evelyn McDougalls begravning på
släktgården, får han dämonisk resning som
symbolen för allt som i en dödsdömd värld
blivit fjättrat, snedvridet, nertvingat i pina
och vanvett. Men den passion som brinner
djupast inne i denna sällsamma diktning,
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
