Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I strömmingens tecken. Av Einar Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 strömmingens tecken
Full av aldrig sviken förväntan öppnar man
den gamla röda boden, sopar golv och spis
och bär in ved, och sedan byter man inte mot
någon, där man sitter vid sin halstrade
saltströmming och sin skalpotatis och lyfter
kristallen mot solen, medan maj havet går
blått och förföriskt utanför och tranigt
gackande trutar skymta förbi den
flugsur-rande rutan . . .
Detta är en tidlös upplevelse, evig som
hälleberget, som havet, men vid njutandet uppgår
man vanligen så helt i nustämningen, i
känslan av att äntligen vara löskopplad från
vardagscirklarna, att man ytterligt sällan
besinnar: så här har folk haft det hart när sen
hedenhös — men inte bara så här skönt utan
också hårt och mödosamt, och inte bara för
några korta dygn utan för veckor och månader
i sträck, år ut och år in så länge krafterna
räckte. I själva verket har denna havsbandsö
fordomtima myllrat av människor, »sjudit»,
som det ju ska heta, av verksamhet både i
det egna samhällets och den nationella
folkförsörjningens tjänst. Ja, just där vi nu
glädjas åt en relativ vildefrihet, i detta
havsband, som numera jämte de avlägsnare
fjällområdena representerar vår mest orörda
natur — i detta havsband har en gång härskat
lagbunden ordning och rätt, hällarna ha tassat
av säkra fiskares barfotasteg och ekat av
fogdars klackjärn, och under
strömmingsfiskets storhetstid — strömmingen var
innersta drivkraften i denna samhällsbildning —
blandades klockklang från kapellet med
bägarklang från krogen och sammanflöt med
östersjöbruset i harmonisk endräkt. Inre
skärgården har gott om minnesmärken från
det förflutnas mänskliga liv; skärgårdarna
ute i yttre bandet däremot kräva särskild
slagruta för att uppdaga sådant. Och ändå
— bara den gamla boden vi sitta i är ju en
ättling i sena led av
strömmingsfiskarsamhällenas bebyggelse!
Skärgården har haft många skildrare av
såväl lyriskt som folklivsintresserat slag, men
de ha i allmänhet hållit sig inomskärs och
endast i förbigående behandlat arbetslivet och
dess historia. Strindberg var väl den enda av
de äldre matadorerna som gjorde ordentliga
ansatser, men hans intressesfär omfattade
inte kalskärszonen. Ett givande uppslag var
på sin tid Ludvig Nordströms »Fyrskeppet»,
som gav en om också ensidig bild av havets
arbetare utanför svensk kust. Författarens
naturhat stör emellertid intrycket av
;
■ml
Erik Jonson.
denna f. ö. fascinerande bok. Först med
filosofidocenten, regissören och
skärgårdskännaren Erik Jonsons nyligen utkomna arbete
Skärgårdshav har full rättvisa skipats mellan
å ena sidan det grandiosa skärgårdskomplex,
som med orätt kallas Stockholms, och
människans förhållande till detsamma genom
tiderna. Jonson har till en början de primära
förutsättningarna: den fanatiska kärleken till
utskärslandskapets bulliga konturer och
våg-slipade hällar, förmågan att med naturliga
och artificiella hjälpmedel lösa de vanskligaste
navigeringsproblem och vidare den sanna
förståelsen för den kufiska varelse som kallas
skärgårdsbo. Dessutom förfogar han över en
skolad tankeapparat och en historisk syn av
mindre vanlig vidd; slutligen kommer
härtill en högst personlig stilkonst som med
slingrande arabesker av solitt vetande,
juvena-liskt skämt och maskulin naturkänsla
fram-bragt den säkerligen riktigaste och mest
djupgående skärgårdsskildring vi ha på svenska
språket.
Efter en förbluffande lyrisk ingress, vari
författaren på klassiskt manér av havets
mäktiga sång undfår ingivelsen, utformas
denna till vad han själv med fullt skäl kallar
»en brett anlagd och högst betydelsefull
sociologisk studie över en viss form av nordiskt
samhällsliv». Och med konstnärens blick för
väsentligheter väljer han tre skärgårdar, som var
i sitt slag levandegöra något av huvuddragen
i detta marina epos — kapitlet om fyrplatsen
Svenska Högarna handlar således mest om
det forna fisket och dess ekonomiska betydelse;
Gillögakapitlet förtäljer om den säregna och
svårflirtade kustbandsnaturen och dess origi-
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
