Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En gäll vårton. Av Gösta Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Sjöberg
— Jag hade svårt att hålla mig för
skratt. Att se C. A. — det var chefen —
som domare mitt i det hela. Tusan hade
flugit i den stackars karlen, och han var
väl inte mer än människa, eller hur?
Hon svarade inte. Nu hade hon fört
upp händerna och knäppte de långa
fingrarna i oroliga växlande grepp under
hakan.
Hon reste sig hastigt och gick ut efter
varmrätten. Jungfrun höll på med
rengöring i barnkammaren.
När hon kom tillbaka observerade han
att hon inte ätit något.
— Ar du dålig? frågade han och
granskade hennes ansikte.
Därpå lade han upp en kraftig portion och
började äta under tystnad.
När hon sakta tog en smula av maten,
för att göra honom sällskap, tänkte hon
passivt:
— Här sitter jag och ser på min man som
på en främmande. Är det verkligen sant?
Han var färdig inom ett ögonblick och
ville inte ha något kaffe.
— Jag har bråttom, sade han. Tänker
fara ut till nya textilbolaget. De sätta igång
om tre månader, och jag får väl ta upp
annonsfrågan med dem.
— Jaså, adjö då, sade hon och såg efter
honom, när han med snabba steg gick ut i
hallen.
Strax därefter stod hon åter vid fönstret
och såg ut över parken. Det är otäckt det
här, men vilket är orättast, att riktigt
tänka sig in i det eller försöka komma över
det, glömma, se det från en annan sida?
Hon valde i själva verket inte mellan sådana
alternativ, hon var snart inne i saken.
Det började inte i dag eller i går. Hur var
det från början? Det behövde hon inte
fråga. Det levde upp en vemodig durmelodi
i henne, när hon mindes en precis sådan här
vintervårdag för tio år sedan. Vad var det
som gjorde det så underbart? Var det
Erland själv, eller var det att alltsammans
var något nytt oväntat och så roligt, så
roligt . . .
Sedan kom det underliga. Samtidigt
som allting blev vant och vardagligt, så
blev det främmande. Hon kunde, utan att
han egentligen förgått sig, fråga sig: Var
han verkligen sådan från början, var
alltsammans så osympatiskt likgiltigt?
Nej, lille Erland och Ingvar förstås,
men det var ju en annan värld, som levde
kring dem. Det hade ju inte med
föräldrarnas gemensamma känsloliv att göra.
Kanske jag studerar och iakttar för
mycket i stället för att låta allting vara som
det är. Om jag ägnar mig åt annat,
koncentrerar mig på något intressant, så blir
det här annorlunda, när jag kommer
tillbaka till det.
— Naturligtvis, sade hon sig motvilligt
och gick till telefonen.
Det var tredje gången i dag hon gått dit
och vänt igen.
Och då var det en sådan enkel sak. Hon
skulle ringa museiamanuensen om nästa
aftonmöte i den kulturella damklubben,
där man brukade ha språk- och
konstföreläsningar. När hon nu stod vid
apparaten, kom en parallell för henne, en som hon
tyckte äcklig scen ur någon gammal pjäs
om kvinnans självhävdelse och fria
personlighet. Sådant där var ju gammaldags
ynkligt, det var ju självklart. Och ändå hade
hon haft något av det med i sin tankegång
över sitt äktenskap.
Hon lyfte raskt mikrofonen och slog
numret.
En ungdomlig, djup mansröst svarade.
-— Det är fru Wintzén. Det gällde om
amanuensen skulle kunna komma nästa
gång i klubben, torsdag den 14 . . . Jag
har blivit ombedd att ringa.
— Jovisst, svarade amanuensen vänligt
men respektfullt. Vi talade ju om det sist.
Men det var ju så, att någon skulle komma
ned och se på stick och gravyrer här, så vi
kunde få klart för oss hur ljusbilderna . . .
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
