Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- En gäll vårton. Av Gösta Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gäll v år t o n
— Ja, så var det, sade hon. Hon rodnade
som en flicka, ty nu kom hon ihåg. Det
var bestämt att en av damerna skulle gå
ned till honom på museet, och hon kunde
förresten inte ha glömt bort det. Men nu
måste det ju bli hon, som gick dit.
—■ Vilken tid? frågade rösten och den
lät så vänlig, så glad, att hon med en gång
kände sig som lyft ur något slags
melankolisk stämning. Hon kände sig genast
optimistisk och företagsam.
— Får jag komma nu? frågade hon
plötsligt.
—■ Ja, hjärtligt välkommen, svarade han
livligt. Då väntar jag då.
Hon gick in i sängkammaren och ordnade
håret ett ögonblick. Hon blev sittande
framför spegeln en stund. Så undrade hon
om klänningen . . . Det fick vara bra som
det var. Hon granskade sig i väggskåpets
ryggspegel. Såg på sina händer, långa,
fasta, kultiverade. Alltsammans skedde i
ett tempo, som skulle utesluta för mycket
eftertanke.
Där hon kom ut i hallen fick hon se
masken, som Erland kastat på en stol.
Näsan, håret, skägget verkade inte på
samma sätt som förut. Det hade samverkat
med honom på något sätt. Det påminde
henne om något.
Den där historien, som Erland berättade
från tidningen. Den var ju egentligen
meningslös. Men hans sätt att berätta, hans
skratt. . .
Hon kom ut på gatan, och den kärvt
eggande luften slog emot henne.
*
Amanuensen Lundberg stod på
musei-trappan och väntade utan hatt och
överrock. Det kunde en ung man tillåta sig.
Han hyste fortfarande obestämda planer
på att disputera någon gång. Här kunde
han utan allt för mycket bekymmer
förbereda sig, samla material, bearbeta.
Kastvindarna spelade om hans panna
med det ljusa håret. Nu såg han fru Wintzén
komma där nere i gången. Han var inte
bara en fackman, som arbetade med analys
och systematisering, han hade ett levande
skönhetssinne, och den smärta frun med
det rena och öppna ansiktet hade alltid
berört honom på ett angenämt, svalkande
sätt.
Han bugade chevalereskt, när hon kom
upp på trappan.
— Förfärligt vänligt att komma, sade
han entusiastiskt.
Det låter som om han trodde att jag bara
kommit för att träffa honom, tänkte hon,
men ärlig som alltid mot sig själv, måste
hon ändra sig. Det har jag ju egentligen
gjort. Men nu kände hon ingen tvekan,
endast trevnad och glädje att se den glade
och habile unge mannen framför sig.
De gingo in. Museibyggnaden hade
tillkommit genom en ombyggnad av gamla
flickskolan, och entrén var inte
imponerande. I fonden såg hon marmortavlan
med donatorerna. Där stod hennes
farbrors namn i guldbokstäver mitt i raden.
»Låt flickan läsa, tids nog gifter hon sig»,
hade han sagt. Om hon hade gjort det . . .
Genom gåvor från några gynnare och en
del inköp hade man fått samman ett litet
kopparsticks- och gravyrkabinett, och det
hade amanuensen Lundberg ägnat sig åt
med särskild kärlek.
Han hade lagt fram några portföljer
med blad och började genast småpratande
demonstrera i det han sakta bläddrade
och någon gång stannade vid ett blad. De
lutade sig båda över dem för att betrakta
valörer och fina linjer. Då och då såg han
på henne liksom för att avläsa effekten.
Vi skulle ju tala om föredraget, tänkte
hon, han står här bara och talar för mig.
Men hon avbröt honom inte.
— Här är en typisk rokoko-sak . . . »La
courtoisie». Och det kan man väl kalla det.
Det var en delikat maskeradscen i en
park. En världsdam som hyllades med bug-
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0599.html
