Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- En gäll vårton. Av Gösta Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Sjöberg
ning och en samtidig öm kyss på handen
av en ung man med mask i handen.
— Det är grace och stil, sade han, men
ändå känsla.
De stodo nu alldeles intill varandra över
sticket. Hon kände en kraftig arm mot sin,
och plötsligt vände båda sig mot varandra
och logo i ett samförstånd, som var glatt
men ändå var en liten hemlighet.
Det är så här det börjar, tänkte hon, det
är så här det måste börja.
*
Direktör C. A. Roth märkte inte att
episoden med Jonsson och Hilma irriterat
honom, förrän han kom hem till frukost.
Han var ingen de snabba sinnesrörelsernas
eller de blixtsnabba reflexionernas man.
Men om han kunde sägas ha något patos,
så var det för tidningens anseende och
värdighet. Och den där historien var retsamt
löjlig. Det hade nu inte gjort något, om
det inte var så att sådant genast spreds och
gud vet i vilken form.
Hans eftertanke arbetade med långsamma
associationer. Han var framme vid
begreppet prestige, när han gick genom sin
port, och när han kommit in i den stora
våningens gammaldags tambur, hade det
genom något slags kompensation omsatts i
en triumferande föreställning om tidningens
kommande 50-årsjubileum. Än hade man
över ett år på sig, men det var av vikt,
att man nu inte gick och slarvade, så att
saken inte blev riktigt ordentligt skött.
Han hade flera gånger tänkt på att se
vad museet hade för gamla stadsbilder,
som kunde användas till något dekorativt
festligt arrangemang, omslag och
illustrationer till jubileumsnumret. Lika många
gånger hade han skjutit undan det eller
glömt det, och då nu den föregående
irritationen verkade, fattade han ett beslut,
som den lugne mannen ibland kunde göra,
att handla på ögonblicket.
— Irma, ropade han genom våningen.
Ingen hade tagit notis om familjefaderns
hemkomst. Han upprepade ropet, och nu
hade det en befallande klang.
En ung dam med röda kinder och en
massa ljust hår kring huvudet kom rusande
från kökskorridoren.
—- Vad skriker du för, C. A.?
frågade hon med muntert uppspärrade
ögon, i det hon tvärstannade framför
sin far.
— Du har ätit frukost antar jag, svarade
fadern i fast ton. Du skall genast gå ned
till museet till amanuensen Lundberg
och be att han ger dig en del gamla
stadsbilder från 80- och 90-talet, som jag talat
med honom om. Det behöver inte vara
allt som finns utan bara en del, så jag
får se.
Fröken Irma var inte den, som i
allmänhet lät sig så där utan vidare skickas av
sin pappa, men det var med påfallande
raskhet, som hon svarade ja och gick att
ta på sig promenadskorna.
Knappast mer än tjugo minuter senare
anmälde hon sig för vaktmästaren på nedre
botten på museet. Denne gick att söka upp
amanuensen.
Bläddrandet i kopparstickskabinettet
hade fortgått, men med uppehåll för allt
längre resonemanger om de olika bladen
och ibland för utvikningar på allmännare
eller mera personliga områden eller för
en tystnad med ovisst men angenämt
innehåll.
■—• Men, sade fru Wintzén slutligen och
försökte bryta den egendomliga
förtroliga och underförstådda stämningen, jag
kom ju egentligen för att tala om . . .
— Det hinner vi med, svarade
amanuensen skrattande, men blev genast
allvarligare. Det är inte ofta man får tala så här . . .
om . . .
Långt bortifrån ekade vaktmästarens
säkra steg. Nu stod han i dörren.
— Fröken Roth söker amanuensen.
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0600.html
