Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Prosadikter. Av Franz Kafka. I svensk översättning av Johannes Edfelt - Bron - Styrmannen - Gemenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz
Kafka
BRON
Jag var stel och kall, jag var en bro,
och jag låg över en avgrund. På ena sidan
voro tåspetsarna, på andra sidan händerna
fastborrade; i seg lera hade jag bitit mig
fast. Mina rockskört fläktade för vinden.
Djupt under mig rasslade den iskalla
forellbäcken. Ingen turist förirrade sig till denna
stiglösa höjd, bron var ännu inte
utprickad på någon karta. •—• Så låg jag där
och väntade; jag måste vänta. Utan att
störta samman kan ingen en gång byggd
bro upphöra att vara bro.
Det var en gång fram mot kvällen
—-kanske den första kvällen, kanske den
tusende i ordningen, jag vet det inte, mina
förvirrade tankar löpte alltid runt. Fram
mot kvällen alltså, det var sommar,
bäckens sorl blev dovare — då hörde jag
en människas steg! Till mig, till mig. —
Spänn dig, bro, samla dina krafter,
bräckliga spång utan ledstång, bär den, som
anförtros dig! Utjämna omärkligt
oregelbundenheten i hans steg, men om han vacklar,
så ge dig till känna och slunga honom i
land som en bergsgud.
Han kom; med sin doppsko av järn
berörde han mig först prövande, sedan
fångade han med käppen mina rockskört
och lade dem i ordning ovanpå mig. I mitt
rufsiga hår for han först fram och åter med
doppskon och lät den sedan länge vila där,
sannolikt medan han vilt såg sig omkring.
Men sedan — och redan följde jag honom
i drömmen över berg och dal — gjorde
han ett språng och kom jämfota ned mitt
på min kropp. Jag rös till i vild smärta,
alldeles från mina sinnen. Vem var det?
Ett barn? En dröm? En stråtrövare? En
självmördare? En frestare? En förgörare?
Och jag vände mig om för att se honom.
— En bro vänder sig om! Jag hade knappt
vänt mig om, förrän jag störtade; jag föll,
och snart låg jag där sönderriven och
krossad av de vassa stenarna, som alltid
blickat så fridsamt mot mig ur det
virvlande vattnet.
STYRMANNEN
»Är inte jag styrman?» ropade jag.
»Du?» frågade en mörklagd, högväxt man
och strök sig med handen över ögonen,
som om han jagat bort en dröm. Jag hade
stått vid ratten i den mörka natten med
den svagt lysande lanternan över mitt
huvud, och nu hade denne man kommit
och ville skjuta mig åt sidan. Och då jag
inte vek från min plats, satte han foten
mot mitt bröst och trampade långsamt
ner mig, medan jag hela tiden klamrade
mig fast vid rattens nav och i mitt fall helt
och hållet vred den ur kurs. Men då grep
mannen ratten och vred den rätt igen;
men mig stötte han bort. Jag återvann
emellertid snart fattningen, sprang fram
till skansluckan och ropade: »Kamrater!
Kom fort! En främling har kört bort mig
från ratten!» Långsamt kommo de, äntrade
uppför skeppstrappan, vaggande, trötta,
grova gestalter. »Är inte jag styrman?»
frågade jag. De nickade, men hade bara
ögon för främlingen, stodo i en halvcirkel
omkring honom, och då han i befallande
ton sade: »Stör mig inte!», samlade de sig,
nickade till mig och gingo åter nedför
skeppstrappan. Vad är det för folk! Tänka
de också, eller lunka de bara slött genom
livet?
GEMENSKAP
Vi äro fem vänner, som en gång
kommit den ene efter den andre ut ur ett hus;
först kom en och ställde sig vid porten,
sedan kom — eller snarare gled som en
kvicksilverkula — den andre ut ur porten
och ställde sig inte långt från den förste;
därefter den tredje, den fjärde och den
femte. Slutligen stodo vi alla i en rad.
Människorna lade märke till oss, pekade på
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
