Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Prosadikter. Av Franz Kafka. I svensk översättning av Johannes Edfelt - Gemenskap - Hemkomst - Om natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prosadikter
oss och sade: de där fem ha nu kommit ut
ur det där huset. Sedan dess leva vi
tillsammans, och det skulle vara ett fridfullt
liv, om inte alltid en sjätte ville inblanda
sig. Han gör oss ingenting, men han är
besvärlig, och det är nog. Varför skall han
tränga sig på, där man inte vill veta av
honom? Vi känna honom inte och vilja
inte ta upp honom i vår krets. Vi fem ha
visserligen inte heller känt varandra
tidigare, och om man så vill, känna vi varandra
inte heller nu, men det som oss fem
emellan är möjligt och drägligt, är ifråga om
den sjätte inte möjligt och uthärdligt.
Dessutom äro vi fem, och vi vilja inte vara
sex. Och vad skall överhuvud taget denna
fortsatta samvaro ha för mening? Inte
heller för oss har den någon mening, men
nu äro vi en gång för alla tillsammans och
komma att förbli så. Något nytt tillskott
vilja vi inte ha, och detta just på grund
av våra erfarenheter. Men hur skall man
kunna få denne sjätte att begripa något
sådant: långa förklaringar skulle nästan
betyda detsamma som hans upptagande i vår
krets; vi förklara hellre ingenting och ta
inte emot honom. Han må opponera sig
bäst han gitter: vi stöta bort honom
med armbågarna, men hur vi än söka
knuffa undan honom, så kommer han
alltid tillbaka igen.
HEMKOMST
Jag har kommit tillbaka, jag har gått
genom förstun och står och ser mig
omkring. Det är min faders gamla gård med
vattenpölen i mitten. Gamla obrukbara
husgerådssaker, som ligga huller om buller,
spärra vägen till vindstrappan. På staketet
ligger katten på lur. En trasig duk, som
en gång på lek virats kring en stång,
fladdrar för vinden. Jag har kommit hem. Vem
skall ta emot mig? Vem väntar bakom
köksdörren? Röken stiger ur skorstenen,
det är kaffet som kokas till kvällsvarden.
Trivs du, känner du dig hemma? Jag vet
det inte, jag är mycket villrådig. Det är
min faders hus, meh alla föremål stirra så
kallt på mig, som vore de upptagna av sina
egna angelägenheter, dem jag dels glömt
av, dels aldrig känt till. Vad kan jag vara
dem till för nytta, vad är jag för dem,
jag som dock är min faders, den gamle
värdshusvärdens son. Och jag vågar inte
knacka på köksdörren; bara från fjärran
lyssnar jag, bara i fjärran står jag och
lyssnar, men inte så att jag kan överraskas
som lyssnare. Och därför att jag lyssnar
fjärranfrån, uppsnappar jag ingenting; bara
en klockas svaga tickande hör jag, eller
kanske jag bara tror, att jag hör det —
från min barndomstid. Vad som för övrigt
sker i köket, det är de där församlades
hemlighet, de som ta sig i akt för mig.
Ju längre man står och tvekar framför
dörren, desto mer främmande blir man.
Hur vore det, om någon öppnade dörren
nu och frågade mig om något? Skulle jag
då inte själv vara som en, den där vill
skydda och bevara sin hemlighet?
OM NATTEN
Fördjupad i natten. Såsom man många
gånger sänker huvudet för att begrunda
och eftersinna; att på så sätt vara
fördjupad i natten. Runt omkring sova
människorna. En liten komedi, ett oskyldigt
självbedrägeri, detta att de sova i hus, i
stadiga sängar, under tak, utsträckta eller
hopkrupna på madrasser, under lakan och
täcken; i själva verket ha de träffat
varandra, kommit tillsammans såsom en gång
i begynnelsen och såsom senare i karga
trakter — ett läger i det fria, ett
oöverskådligt antal människor, en här, ett folk
under en kall himmel på en kall jord,
förflyttade dit, där de en gång stodo, med
pannan tryckt mot armen, med ansiktet
vänt mot jorden, sovande med lugna
andedrag. Och du vakar, du är en av väktarna,
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
