Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - To islandske Digterprofiler. Þórbergur Þórðarson og Halldór Laxness. Af Chr. Westergaard-Nielsen - Huru än —. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C hr. W e st er g a ar d-N i el s en
Söröarson det nye Tidehverv i islandsk
Litteratur, de har hver for sig skabt sig sin egen
Stil, finder begge nye Emner og skaber begge
et nyt Sprog.
E>orbergur E>6r3arson finder sin Stil i den
humoristisk-satiriske Genre, og Laxness har
gjort Springet fra den ældre Generations
Realisme (Jon Trausti, Einar H. Kvaran
m. fl.) til den mystisk-lyriske Symbolisme.
Halldor Laxness har en broget
Udviklingshistorie, der spænder lige fra Katolicisme til
Kommunisme, men hans Udvikling er næppe
standset her, stadig Bevægelse synes at være
den store Betingelse for hans rige Talents Ud-
foldelse; og selv om han i den digteriske
Inspirations Naadesstunder i et Glimt synes
at forstaa Hjærtets sælsomste Kroge, og selv
om hans Produktion bærer tydeligt
Vidnesbyrd om, at det er »disse mine smaa», der
ligger ham alvorligst paa Sinde, og det er dem,
der først og fremmest kommer ham og hans
Digtersind ved, er han lige fuldt underkastet
Bevægelsens Lov; thi hvem er det givet at
holde hele Menneskeheden, hele Sandheden i
sin hule Haand, og har ikke E>örbergur
I>ör5-arson lært os den evige Sandhed, at
Kundskaben gemmes hverken i Vatikanet i Rom
eller i Siglufjords Sildetønder?
HURU ÅN —
Av GUSTAF ULLMAN
Huru än vi prisa må
lyckans stilla gyllenblå
vardagsro och helgdagsunder, —
aldrig möttes dock vi två
som i heta avskedsstunder.
Första gången, — kan Du minnas
den bland allt, som tiden slök?
Då i larm och stenkolsrök
vid ett tåg en liten kvinnas
mjuka arm min haka strök? —
Minns du ock en gång — tyvärr —
då vi skildes, trötta, bråda
och av livets hets och våda
stungit sår och rivit ärr? —
Jag hann ned till linans spärr.
Fram jag hann till din kupé,
såg dig genom blanka rutan
lysa som en sol och le: —
»ack, vad vore livet utan
dumma hjärtans lust och ve?»
Huru än vi skiljas åt
skall i avskedsögonblicken
utan suckan eller gråt
sista vinken, sista nicken
säga: »Tack och allt förlåt!»
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
