Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Film av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l m
Av Artur Lundkvist
4C^_yAGEN GRYR, Marcel Carnés nya film,
är inte så dramatiskt laddad som »Dimmornas
kaj», men rymmer i gengäld en subtilare
nyansering. Den konstnärliga säkerheten har
där förenats med en högt uppdriven, intuitiv
känslighet, vilket resulterat i en rad sällsynta
stämningsverkningar. Carné har rentav
lyckats göra tystnaden och stillheten
uttrycksfulla och plastiskt påtagliga, med varje
rörelse infogad i det outsagdas rytm; det gäller
exempelvis om arbetaren Franfois’ besök hos
flickan i det tomma köket eller hans väntan
på det oundvikliga i det sönderskjutna
rummet. Själva berättelsen rör sig i den
känslo-färgade erinringens medium, mellan
intervallerna i polisens anstormning mot dråparen,
som förskansat sig i sitt rum uppe i det
utmanande höga huset. Omgiven av
obeveklig realism på alla sidor lyckas filmen dock
övervägande hålla sig inom en sfär av poetisk
och mänsklig betydelsefullhet.
Francis är sandblåsare på fabrik, ensam i
livet, resignerad och melankolisk, med en
dold ömhet för bräckliga varelser och ting.
I Gabins gestaltning blir han människan på
tillvarons botten, oförfalskad och utan all
förgyllning, självklart medveten både om sin
styrka och dess begränsning. Mannen som
han dödar i nästan alltför rättmätig avsky
är en otäck varietéartist, kall som sten under
sin blöta sentimentalitet, pendlande mellan
falskt självförakt och spelad överlägsenhet:
en av Jules Berrys fördjupade studier i
mänsklig upplösning. Två kvinnor stå
emellan dem: älskarinnan, fatalistisk, skövlat
illusionslös, men utan bitterhet, och den
åtrådda unga flickan, bevekande framställd
av Jacqueline Laurent, fjärilslikt ömtålig och
ovetande, hon som så osökt symboliskt
kommer in till Franfois i den förfärliga fabriken
med sina blommor, av misstag.
Filmen förmedlar en egendomlig känsla för
dessa människor. Det finns hos dem alla något
som vädjar till en djupare förståelse än blott
tankens. De ger illusion av att inte kunna
vara annorlunda, varför det som händer dem
heller inte skulle kunna undvikas. De verkar
inte insatta i ett påhittat förlopp, de framstår
istället som upphov till detta förlopp. De är
inte lösryckta ur verkligheten, rör sig inte i
en diktad frihet, utan inom ramen av
samhällelig nödvändighet, under ett märkbart
socialt tryck. Filmatiskt har förloppet
underordnats människoframställningen i stället för
kravet på direkt dramatisk slagkraft. Mycket
är vunnet därmed, något även förlorat. Men
därmed har denna film också fått långt mer
med poesi och psykologisk studie att göra än
med följetong och raffeldrama.
Körkarlen har i Duviviers utformning
blivit en stark fransk proletärfilm. Han har
tagit fasta på figurerna och miljön, för att så
med säker självständighet bygga upp ett
drama kring fattigöden och
slumkvartersdesperation. Krogen ter sig fränt livsfarlig,
drinkarhemmet obeskrivligt eländigt som i
gammaldags nykterhetspropaganda.
Frälsningsarméns härbärge har den rätta prägeln
av resolut praktisk realism och naiv
förtröstan. Frälsningsmötet betvingar genom
sin stegrade rytm och flåsande extas, med
den bekännande skökan i mitten, så grällt
naturalistisk med sina dödskallelikt blottade
tänder. Landskapet må vara en smula
ansträngt vintrigt, men människorna som ryker
animaliskt i den kalla luften ger en suggestion
av jordiskt Hades.
Den mänskliga misären i gränderna präglas
mindre av slapp uppgivelse än av brutalt
förtvivlad självhävdelse i en hopplös
livskamp. Drinkaren David Holm, en hård,
järngrå karaktärsstudie av Pierre Fresnay, är
framför allt den oböjlige som rasar mot all
svaghet och medkänsla, livstrotsaren som
drivs att till det yttersta leva ut det onda
inom sig. Allt annat har blivit honom
förhatligt genom att vara alltför omöjligt. Men
syster Edith, den vackra frälsningssoldaten,
förmår med sin uppoffrande förälskelses ögon
se även den andre mannen inom honom, den
dolda varelsen med de förnekade
möjligheterna, som ropar till henne efter befrielse
och förverkligande. Hon är en ängel i
undre-världsperspektiv, riktig och verkningsfull i
sammanhanget. Körkarlens roll göres av
Jouvet, storögd och sömngångarsäker som
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
