Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Film av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film
alltid, med en vacker övergång från
obekymrad överlägsenhet till en storhet som
vunnits genom lidande.
Duvivier är psykolog och fantasifull realist.
Det lagerlöfska sägeninslaget har i hans film
reducerats till en rätt likgiltig inramning, en
konstruktion kring berättelsen om drinkaren
och frälsningssoldaten. Samtidigt har
försoningstemat berövats sin kristna mystik och
fått ett mera allmänt utförande.
Lidelsernas gata är ett filmkåseri om Champs
Elysées i Sacha Guitrys speciella stil, kvickt,
respektlöst, fladdrigt: en självsvåldigt
strömmande kommentar illustrerad med filmbilder.
I en fantasifull skollärares skepnad tilldelar
sig Guitry ett stamträd som förgrenar sig
kring Champs Elysées genom trehundra års
fransk historia. Han anser sig härstamma
såväl från Ludvig XV och Napoleon som från
Marat och hans kökspiga: alltså en allegori
om den franska nationens framväxt. Det är
amour och åter amour, en outtröttlig erotik
som verkar tvångsmässig snarare än
lustbe-tonad, med kvinnor som övervägande ger en
smak av träaktiga dockor. Ludvig XV:s
åldrande och död utmålas med munter
avsmak, i maliciös sjuttonhundratalsstil. Den
fallne Napoleon har en dialog med sig själv
som ung general: ett för Guitry typiskt
dubbelperspektiv. Och Wagner framträder
som parisisk kafémusiker: en teutonisk
romantiker som håller på att ladda sina
åskmoln. Tillfälligheter sammanfaller och öden
korsas enligt den mest ogenerade
kolportage-metod, vilket dock här genom medvetenhet
förvandlats till ett satiriskt grepp. Men är
inte bildutförandet mer än lovligt tunt i
denna film?
Dubbelliv varierar kombinationen
kriminalitet och familjeliv, i vårdad iscensättning av
Grémillon. Den oupptäckte brottslingen
uppträder i den delikata rollen som den
oskyldigt straffades välgörare. Den oupptäcktes
hustru har ett litet rörande intermezzo av
uppdämd romantik med den oskyldige
flyktingen inom hemmets väggar. Raimu ger
liv åt den närsynte, tankspridde, smått
löjlige och likväl auktoritative
småstadsborgaren som i hemlighet är tjuvgodsgömmare
och gör sig skyldig till dråp. Han framstår
som en den småborgerliga närighetens
martyr, massiv och ändå kattlikt mjuk, med ett
köttigt tungt ansikte där lätta ryckningar
förråder hans farliga kluvenhet.
Dårskapens marknad efter Sherwoods
»Idiot’s Delight» samlar sig kring två roller,
teatraliskt ställda mot en teatermässig
bakgrund. Clark Gable, som blir allt mera lik en
filmens Hemingway, gör en gåpåig amerikan,
utvändigt desillusionerad och realistisk, men
i grunden ideal- och romantikhungrig. Norma
Shearer gör en storartat överdriven
äventy-rerska, en fantasiens glittrande snödrottning,
som försöker leva på en cynism som inte är
hennes. Det avslutande bombanfallet medför
ett sammanbrott där rollerna rämnar och två
människor klamrar sig fast vid varandra.
Filmens prägel av sekundär produkt är
iögonfallande.
Fury, Fritz Langs första stora film från
Amerika, har efter några års väntan släppts
fram, med sitt indignationspatos betydligt
reducerat av censursaxen. Men alltjämt duger
Spencer Tracy att ses i sin metamorfos från
sävligt belåten fästman till en rasande
rättvisans hämnare, efter att han blivit grundlöst
anklagad för kidnapping och på ett hår när
innebränd i fängelset av en lynchningsgalen
folkmassa. Filmen är en våldsam,
melodramatisk vidräkning med masshysteri och
slagordspsykos, med det destruktionsbegär
som så lätt förkläder sig till
rättfärdighets-raseri hos omedvetna människor.
Framställningen uppbäres av en sammanbiten kraft,
som föga bekymrar sig om konstnärlig
nyansering.
Man lever bara en gång är ännu en film av
samme regissör, även den fördröjd och
stympad. Där gäller det en man som suttit
i fängelse och inte finner någon möjlighet att
börja om. Han blir dömd till döden för ett
brott som han inte begått, företar en ytterligt
desperat rymning och lever som fredlös med
sin kvinna, tills polisens kulor når dem.
Filmen uppvisar en sällsynt väloljad
spänningsmekanism och mitt i den grå
förbry-tarhetsen finns även en glimt av stjärnor
inlagd.
Union Pacific, de Milles senaste
praktspektakel, rymmer hela repertoaren från alla
filmer om Västern. Denna gång är det ett
järnvägsbygge som inte låter hejda sig
varken av naturkrafter eller sabotörer, utan
växer som en episk flod av människor, räls
och bräckliga trähus. Det är ingenting annat
än barndomens äventyrsböcker i förnyad
form, i levandegjorda bilder. Filmen är
perfekt i sin art, ett resultat av trettio års
speciellt amerikansk filmkonst och filmteknik.
Den har en osviklig, svepande filmrytm,
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
