Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordisk kulturfront. Av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Ri n m an
organisation med redaktionella ombud i de
nordiska huvudstäderna och, inte minst
viktigt, danska och norska bidrag på
originalspråken i så gott som varje nummer.
Så har tidskriften nu i snart 50 år arbetat
i den nordiska kulturens tjänst.
Jag har dragit fram detta för mig
näraliggande fall av reellt nordiskt
kultursamarbete också därför, att det på senare år
framträtt en tendens att utslunga allmänna
nordiska deklarationer och talesätt utan
tillräcklig täckning i verkligheten. Det är
farligt att väcka alltför optimistiska
föreställningar om räckvidden och
hållfastheten i samarbetet, när det verkligen sättes
på prov. Det är ännu en bit till det som
för mig dock står som det naturliga
slutmålet: att Danmarks, Finlands och Norges
problem och svårigheter kännas lika starkt
som våra egna, att deras litteratur läses som
vår, att deras konst och deras liv uppleves,
som om det var vårt.
Den som fick sitt skandinavistiska
elddop vid det nordiska studentmötet i Oslo
1925, måste visserligen konstatera, att den
nordiska gemenskapen i varje fall på
papperet i denna stund är en långt starkare
realitet än då. Det som då tedde sig som
önskedrömmar har i mångt och mycket
blivit näraliggande realiteter, men åtskilliga
unga, som då i skandinavistisk otålighet
retade sig över betänksamhet och långt
driven anspråkslöshet i auktoritativa
nordiska signaler, ha också senare insett, att
detta var klok politik, byggd på kännedom
om det psykologiska läget. Man måste
krypa, innan man kan gå. Det ständigt
upprepade talet om att man måste lära
känna varandra och förstå varandras
egenart ryckte många av oss på axlarna åt. Vi
drömde i stället om omedelbara politiska
resultat. Nu förstå vi bättre, och det har
gått upp för oss hur mycket som än i denna
dag återstår att göra för att verkligen öka
den nordiska allmänbildningen. Den är
ännu sorgligt bristfällig.
Skulle man våga försöket att i få ord
sammanfatta situationen på den nordiska
kulturfronten, sådan den utvecklat sig de
sista åren, kunde det te sig ungefär så här:
Det är ett faktum, att man icke
någon-städes på jorden påträffar tre länder, vilkas
geografiska läge, befolkningskaraktär, språk,
materiella och andliga förutsättningar äro
mer ägnade att föra dem samman, än fallet
är med Danmark, Norge och Sverige.
Finland intar ju språkligt en partiell
särställning men kan för övrigt ej skiljas från
begreppet Norden. Vill man tillgripa
moderna termer, kan man tala om en nordisk
ödesgemenskap, man kan också tala om ett
gemensamt nordiskt »livsrum». Insikten
härom har länge varit levande hos enstaka
individer, den höll på att bryta igenom
som opinionsbildande makt i
1800-tals-skandinavismen men strandade då politiskt.
Samtidigt växte den andliga samhörigheten
sig stark, närd av den kulturella
högkonjunkturen i Norden i slutet av förra
århundradet — den period, vars signum var
ordet »kulturglädje». Därvid skapades
gemensamma, delvis ännu bestående former
för kulturellt samarbete. Efter politiska
mellanspel, i Norden och i världen, kom
vad man kunde kalla den organisatoriska
kulturskandinavismen. Föreningar
stiftades, möten och kongresser blevo allt tätare,
även på tidskriftsfronten blev det livligare.
Men all denna behjärtansvärda och ofta
intensiva, fastän till en början ängsligt
opolitiska verksamhet har inte alltid
motsvarats av ett spontant gensvar från
åsyftade kretsar. Det som har stått i
vägen har ofta helt enkelt varit brist på
skapande fantasi både hos givare och
mottagare, det har också varit brist på klart
formulerade gemensamma ideal, men
framför allt har det varit vissa emotionella
hämningar, vissa »historiska
eftersläpningar», som legat hindrande i vägen.
Hämningarna mellan Norge och Sverige
ha försvunnit på ett nästan häpnads-
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
