Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordisk kulturfront. Av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk kulturfront
Av Sven Rinman
GIP
ULTURFRONT — ordet är i
sin spänningsfyllda sammansättning inte
bara användbart utan nödvändigt i ett krisläge
som vårt. Även den fredligaste tvingas att
skaffa sig vapen, även den mest
världsfrämmande och tillbakadragne måste ta
ställning till de härvor av ideal, intressen
och fiktioner, som driva människorna mot
varandra. Står inte Thomas Mann för oss
alla som den stora och tragiska symbolen
för kulturmänniskans öde i en värld, som
täpper till det fria skapandets källor?
Ordet kulturfront täcker en hård och
ofrånkomlig verklighet. Det har i detta
sammanhang fått ett adjektiv framför sig: nordisk.
Betyder det, att det finns en särskild
nordisk kultur att försvara, eller betyder det,
att kulturens frontlinje kan och bör hållas
särskilt skarp och fast i de nordiska
länderna? Jag menar, att det är den senare
betydelsen, som just nu är den viktiga och
nödvändiga, och jag skall senare motivera
varför. Först måste jag emellertid något
uppehålla mig vid adjektivet bakomfronten.
Den kulturella samhörighetskänslan i
Norden är i våra dagar mycket omtalad
och omskriven, men det har funnits tider,
då den varit starkare. Det fanns en tid,
då Brandes var banérförare för det unga
Sverige likaväl som för det unga Danmark,
då Björnson, Ibsen, Kielland och Lie
slukades på originalspråket Skandinavien runt, då
Finlands bildade klass var till språk och
sinne förbunden med det övriga Norden.
Dessa förutsättningar försvunno en efter
en, och skarorna gledo isär. Det är
ingenting att gräma sig över nu, i synnerhet sedan
i Finland nya realiteter skapat nya möjlig-
heter till kontakt på en grund, som i längden
är fastare.
Den kulturella skandinavismen följer
inga andra lagar än de som gälla för det
andliga livets växt över huvud. Den
fram-skapas inte i välskrivna understreckare och
på officiella banketter, inte ens på
diktar-konferenser. Den behöver annan eggelse
för att leva: stor konst och starka
personligheter och i sista hand stora gemensamma
ideal. Vad som kan göras här av vanliga
dödliga är väl egentligen att hålla
beredskapen klar, själsligt och organisatoriskt —
se till, att det finns kärl, som kunna ta emot
bevattningen, och kanaler, som leda den ut
på fälten. Och även i detta avseende har
det slutande 1800-talets litterära
storhetstid i Norden avsatt bestående resultat. Det
må förlåtas mig, om jag här drar fram ett
speciellt exempel.
År 1892 startades Ord och Bild. En av
de direkta förebilderna var dansk. Det var
tidskriften Ude og Hjemme, som på
1870- och 80-talen utgjorde en
samlingspunkt för den danska intelligensen och
innehöll bidrag av sådana krafter som Julius
Lange, Georg och Edvard Brandes, J. P.
Jacobsen, Karl Madsen, Drachmann,
Schan-dorph, Pontoppidan och Gjellerup. Även
svenskar, såsom Viktor Rydberg,
Strindberg och Warburg förekommo där, och i
bilderna kunde man följa utvecklingen i
den danska konsten. Ord och Bild fick ju
sin egen prägel, som till en början var det
svenska 90-talets, men inspirationskällan
hade alltså danskt tillflöde, och den
nordiska horisonten hölls öppen från början.
Så småningom utbyggdes också en hel liten
Anförande vid Diktarkonferensen i Sigtuna oktober 1939.
W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
