Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
årgångarna, arbetade han för krig till det
yttersta, men måste böja sig för
nationalförsamlingens monarkistiska och
fredsvänliga majoritet. Utnämnd till mär på
Montmartre kom han att stå i själva brännpunkten,
då det blodiga kommunardupproret utbröt
den 18 mars 1871. När hans försök att medla
mellan Kommunen och Versailles-regeringen
misslyckades, avsade han sig sitt mandat i
nationalförsamlingen; redan på sommaren
invaldes han däremot i Paris’ municipalråd,
vars president han blev 1875. Året därpå
valdes han till medlem av
deputeradekammaren, för att 1880 framstå som yttersta
vänsterns obestridde ledare. I denna
egenskap verkade han under mer än ett årtionde
som oppositionsledare, braständare och enfant
terrible, ministerstörtare och
presidentma-kare; 1886 lanserade han general Boulanger som
krigsminister, för att ett par år senare häftigt
bekämpa honom som bonapartistisk
folk-och operetthjälte, den där konspirerade med
reaktionära och monarkistiska kretsar. Mer
omstridd än någon samtida politiker utsattes
Clemenceau för falska anklagelser under
Panamaskandalens dagar och slogs ut vid
valen 1893 men stack genast upp huvudet
igen, denna gång som författare och, efter
några år, som revisionssidans främste
publicist i Dreyfusaffaren. Återbördad till
parlamentet som senator 1902 blir han våren 1906
inrikesminister i Sarriens kabinett, och på
hösten samma år bildar han själv, vid
sextiofem års ålder, för första gången ministär.
Som konseljpresident handlägger han bl. a.
kyrkans skiljande från staten, störtas 1909
på grund av ett personligt angrepp på Delcassé
och återtar sin gamla plats som
ministerdödare vid Marockokrisen 1912. Under de
första krigsåren bedriver han i sin tidning
1’Homme libre — 1’Homme enchainé en ursinnig
kampanj mot de mer eller mindre svaga
regeringarna för att slutligen, sjuttiosex år
gammal, kallas till maktens roder. Med
järnhård hand lotsar han det våldsamt krängande
statsskeppet ur bränningarna, tar verksam
del i utformandet av fredsfördragen men
faller igenom vid presidentvalet 1920. Han
återgår till privatlivet och lever ännu i nio
år i stolt och föraktfull tillbakadragenhet, som
han ägnar åt resor och författarskap, medan
han inför några få förtrogna utöser sin vredes
skålar över efterkrigsårens franska politici och
vad han anser som deras landsförrädiska
eftergivenhet för de tyska revisionskraven.
Redan denna summariska översikt av hans
långa och växlingsrika, levnad visar, hur
nära förknippad den varit med Tredje
Republikens hela historia. I själva verket finns
det ingen personlighet, som i lika hög grad
som Clemenceaus återspeglar denna historia
med alla dess tvära övergångar och galliska
tumult. Han genomlevde — och överlevde! —•
samtliga och stod där till sist som en ensam
gammal kämpaek, vresig och vriden av
vränga väder men alltjämt obruten i stormen.
2.
Det förefaller nästan symboliskt, att
Clemenceau, detta motsägelsens och
självmotsägelsens tecken i fransk historia,
härstammar från Vendée, som mer än något annat
franskt landskap varit sönderslitet av inre
strider. Motsättningen mellan chouaner och
sansculotter, de vita och de blå, som tog sig
så blodiga utlopp under Vendéekrigen, spåras
för övrigt inom Clemenceaus egen familj.
Socialt sett hörde han ingalunda till de nya
samhällslager, vars inträde i det politiska livet
Gambetta skulle bebåda som ett av
republikens framtidshopp. Släkten Clemenceau var
en gammal ansedd Vendéefamilj av
huvudsakligen läkare och advokater, som adlats
redan under Ludvig XIII.
Man får inget grepp om Clemenceaus
personlighet, om man inte erinrar sig, att han
vuxit upp i ett slott. Det gamla ståtliga
slottet Aubraie hade hans farfarsfar erhållit
genom gifte. Här tillbringade den unge
Clemenceau sina somrar i intimaste umgänge
med naturen och traktens befolkning. Han
vart en passionerad ryttare och jägare och
förblev så i hela sitt liv. Han planterade
själv flera av parkens träd, han tog del i
trädgårdsskötsel, fiske och jordbruk; kort
sagt: han förde det liv, som är typiskt för
en ung godsägarson och lantjunkare. Efter
vad han berättat för sina vänner Jean Martet
(M. Clemenceau peint par lui-méme, 1929)
och René Benjamin (Clemenceau dans la
retraite, 1930) tycks det ha rått en strängt
patriarkalisk och spartansk anda i hemmet.
Och eftersom avståndet mellan
lantjunkare och bönder i Vendée var mindre än
annorstädes, fick han från början drag av
bäggedera. Hans fosterlandskärlek antog
karaktären av en inrotad känsla för själva
jorden och torvan. Från barnsben blev han
förtrogen med folkets enkla och strävsamma
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
