Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
naturvetenskapliga och den revolutionära
andan. Denna anda utgör det
oppositionella elementet under Andra Kejsardömet,
arbetar sig efter dess fall fram till ledande
ställning och blir i sin tur ett slags
statsfilosofi i Tredje Republiken.
Clemenceau har insupit positivismen vid
dess källor, hos Comte, Darwin och Spencer;
hans medicinske lärare, Charles Robin, var
en av Littrés medhjälpare, och han
disputerade för graden 1865, samma år som den
store fysiologen Claude Bernard utgav
In-troduction ä 1’étude de la Médecine
expérimen-tale, den berömda skrift, som med ett slag
gjorde den experimentella vetenskapen vida
ryktbar och blivit en av positivismens
urkunder. Så vitt man vågar döma av de utdrag
som Geffroy och Martet meddelat, var också
Clemenceaus medicinskt-filosofiska
lärdomsprov ett verk i lärofädernas anda. I företalet
möter deklarationen: »En exakt iakttagelse
av fenomenen är vetenskapens
utgångspunkt; att gruppera och tolka dem är dess
mål.» För övrigt avvisas allt vad vitalism
och spiritualism heter, varje immateriell
princip. Det finns ingen kraft utom materien,
heter det efter Biichner. Tanken om en
ur-grund eller högsta princip är tom och saknar
innebörd. Därmed kan inte förstås annat än
de stora förändringar av materien, vars lagar
vi ej känna, sådana som människans och
livets uppträdande på jorden, vårt klots och
själva universums tillkomst. Men några
yttersta orsaker skola vi aldrig finna — »av det
enkla skälet, att sådana inte finnas och inte
kunna finnas». Det tycks knappast ha
varit annat än positivismens allmängods
den unge disputanden hade att bjuda på i
filosofiskt avseende.
Den nyblivne doktorns vandrings- och
läroår avslutades med en längre vistelse i
Förenta Staterna. På vägen dit träffade
han de engelska utvecklingsfilosoferna
Spencer och Mill; den senares bok om Comte
och positivismen översatte han till franska.
Baldensperger, den kände litteraturforskaren,
har i en studie över L’initiation américaine de
Georges Clemenceau (Revue de littérature
com-parée, 1928) påvisat de talrika förbindelserna
mellan Andra Kejsardömets republikanska
opposition och det stora demokratiska
föregångslandet i väster. Clemenceaus ankomst
till Amerika sammanföll med slavkrigets
sista operationer, och under fyra år studerade
han ingående det politiska livet och redo-
gjorde för sina intryck i korrespondenser
till Le Temps, ur vilka Baldensperger
meddelat fylliga utdrag. Negrernas behandling i
jämlikhetens förlovade land synes ha gett
hans demokratiska illusioner en första stöt.
Minnet därav skulle senare ofta skymta i hans
skrifter.
3-
Invasionens och Kommunens fasor väntade
Clemenceau vid hemkomsten. Den svåra
mellanställning han genom ett löftesbrott
av Thiers kom att intaga mellan
Versailles-regeringen och Pariskommunen har ingående
studerats av Nils Forssell i Land och Folk
1939 och behöver därför inte här sysselsätta
oss. Visst är, att Kommunens illgärningar
upprörde honom lika mycket som general
Gallifets exempellöst brutala undertryckande
av ett uppror, vars upprinnelse dock varit
den fattigare parisbefolkningens
uppblossande nationalism och försvarsvilja. Livet
igenom bevarade Clemenceau ett outplånligt
intryck av vad Victor Hugo kallade 1’année
terrible; invasion och inbördeskrig, ett nytt
1793, blevo för honom oupplösligt förbundna
med varandra. Furor teutonicus, som han
tidigare inte ägnat några tankar, blev, för
att citera Forssell, »hans vision för livet,
en abstrakt och överhettad föreställning,
som blev bestående genom alla skiften».
Nederlaget utlöste hos denna obändiga
trotsarnatur ett okuvligt nej, som han
skulle upprepa inför varje ansats till tysk
maktutveckling, varje; symtom på fransk
splittring och svaghet, ett nej, som under det
stora kriget fick världshistorisk betydelse
och ansetts som själva inseglet på hans
bana. Ett ursinnigt nej var hans reaktion
mot Jules Ferrys expansiva kolonialpolitik,
som inte bara överskylde det inre
reformverkets försummande utan också avledde
uppmärksamheten från Rhen och mycket
riktigt uppmuntrades av Bismarck. Nej
var hans oryggliga svar på varje försök att
rubba republikens fundament: Mac Mahons
statskupp av den 16 maj 1877, Boulangers
nationalistiska operettupptåg, kleresiets
attacker mot lekmannastaten. Ja, till och med
den från fadern nedärvda antiklerikalismen
fick hos Clemenceau en patriotisk
färgläggning: katolikerna togo ju order från Rom,
alltså från utländsk makt.
Men detta istadiga nej hade flera sidor.
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
