Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Originalitet och efterbildning. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Originalitet och efterbildnin g
Av Rub en G : son Berg
f
Jl A SENHOSTEN 1898 gav E. A.
Karl-feldt ut sin andra diktsamling, Fridolins visor.
Den fick ett mycket gott mottagande i stort
sett. Hans egenart, som erkänts redan efter
Vildmarks- och kärleksvisor av några kritiker
— bl. a. Sven Söderman och Fredrik
Vetter-lund — gjorde sig starkare gällande i den nya
boken. Denna visade sig också snart nog vara
en avgjord framgång och kom ut i ny upplaga
redan året därpå, något som på den tiden var
ganska ovanligt.
i Uppsala, där Karlfeldt avlagt
licentiatexamen samma år, hyste man allmänt den
övertygelsen, att han nu »slagit igenom» och
inte längre skulle betraktas som
»Frödings-epigon». Dess större och obehagligare vart
överraskningen, när Tor Hedbergs anmälan
av Fridolins visor lästes i Heidenstams och
Levertins Svenska Dagbladet den 30
november. Den hade då nyss blivit 90-talets ledande
litterära organ. Hedberg började sin recension:
När man talar om Karlfeldt kan man inte undgå
att även tala om Fröding. Jag föreställer mig, att
han betraktar sin föregångare och mästare både med
tacksamhet och beundran och med en smula
bitterhet. Han kan icke undgå att känna, hur mycket han
av honom lärt och mottagit, en redan utbildad form,
eggande och smekande i sina rytmiska tongångar och
sina melodiska låtar, ett ämnesval, som länge legat
tillgängligt för alla, men på vilket Fröding dock, med
upptäckarens rätt, för långa tider framåt, tryckt sin
auktoritets stämpel, och en konstuppfattning som
vare sig den som hos Fröding slites mellan gitarrens
och dragharmonikans skilda stämningsvärldar eller
som hos Karlfeldt blir ett slags lantjunkerpoetik [?],
en sammansmältning av herrskaps- och bondeelement,
utgår ifrån identiskt samma förutsättningar. Men han
kan icke heller undgå att med en smula bitterhet
tänka, att om icke hans föregångare varit, skulle han
själv måhända på egen hand nått fram till detsamma
eller en del av detsamma, och ingen skulle då kunnat
bestrida honom den originalitet, som det nu kommer
att kosta honom många uppoffringar [?] och mycken
tålmodighet att få erkänd.
Efter den långa inledningen, som
väsentligen handlade om Fröding, övergick
recensenten till Karlfeldt.
Författaren till Fridolins visor kan med skäl fordra,
att man sysselsätter sig något även med honom själv.
Ty det finns verkligen här ett »själv» att tala om, en
diktare, fastän han för tillfället trampar i andras spår,
förmår ingiva läsaren den föreställningen, att han gör
det därför, att just den vägen mest tilltalar honom,
och icke därför att han saknar förmåga att trampa upp
åt sig en egen gångstig. Det är det egendomliga med
honom, att även då han imiterar, ger han ett intryck
av självständighet i grund och botten.
Det var olyckligt, att Hedberg inte gjorde
något försök att verkligen bestämma
Karl-feldts förhållande till Fröding. Han tycks inte
heller ha uppmärksammat de tidigare dikter,
som kunnat övertyga honom om att Karlfeldt
icke varit så beroende av Fröding, som han
antagit. Sannolikt var det hans likgiltighet för
»bondvisorna», som kom honom att förbise
den stora väsensskillnaden emellan de båda
skalderna, deras rytmiska och stilistiska
egenart.
Med inledningen sade Hedberg sig ha velat
antyda »den blandning av efterklang och
sär-klang, som är utmärkande för Karlfeldts
dikter», och fortsatte: »Egendomligt nog
framträder •— på sina ställen ■—- efterklangen
skarpare och hörbarare i den nu utkomna
diktsamlingen än i debutdiktsamlingen» —
en ganska oförklarlig uppfattning. Han antog,
att det berodde på att Karlfeldt nu vinnlagt
sig mera om formen än förut och att han
»därunder ohjälpligen snärjts i sin berömda
föregångares ordnät». Hedberg hade funnit
Karl-feldts originalitet framträda i »en kärv
godmodig manlighet med en lätt självironi», den
fick »en anstrykning av vemodig humor» i »I
Krabban» och i den lilla dikten »Kanske» ett
»grovkornigt men övertygande uttryck».
Högst satte han »Dalmarsch»; om »Månhymn
vid Lambertsmässan» skrev han, att den
visade skaldens formkonst från dess bästa sida
och att den även i stämning och fantasi var
en av samlingens bästa dikter; »Intet är som
väntans tider» fann han helgjuten och
framhöll vidare »Humlevisa», »Vårsång»,
»Ormvisa» och »Blomstervisor».
Det saknar inte intresse, att Harald Hjärne
belt och hållet delade Hedbergs uppfattning.
Han skrev den 12 december:
Jag måste särskilt tacka Dig för den utmärkta
recensionen av Karlfeldts dikter, så väl för det
rättvisa erkännande Du ger författaren som för
anmärkningarna mot allmogestilens farligheter. Det är så
sant, att den där formella virtuositeten innebär ett
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
