Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kentauren. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. R o m d a h l
dödande pil mot fienden eller villebrådet.
Han bara spänner den, spänner den för
att pröva sin styrka, för att känna sin kraft.
»Kan Du ej spänna bågen är han ej Din.»
En bister kritik har gjort gällande att
gesten och figuren äro »Over evne». —
»Hellre lyss till en sträng som brast än
aldrig spänna en båge.»
Ingen kan missta sig om den intensiva,
omedgörligt trotsiga konstnärsvilja som
brottats med uppgiften och som också
meddelat sig åt verket och givit det en
storhet som det må vara tillåtet att beteckna
som ovanlig i nutida skulptur. Utan att
besitta tillräckliga kunskaper i vare sig
människors, hästars eller kentaurers
anatomi för att kunna intyga att figuren är
»riktig» — vad är nu meningen med de
plötsliga kraven på »riktighet» hos ett
skulpturverk i en tid då vi litet var utan
att blinka svalt så mycken godtycklig
modellering och försummad teckning —
vill den som skriver detta för sin del
bekänna att han finner den övertygande.
Proportionen mellan den manliga torson
och hästkroppen är den klassiskt
vedertagna, samspelet mellan de disparata
delarna ter sig vackert och osökt. Enligt vad
konstnärinnan berättat har hon ivrigt
studerat sin »Kentaur» efter levande modeller,
de dansande Lippizanerhingstarne i
Spani-sche Reitschule i Wien. Men den är icke
i främsta rummet ett försök att arbeta
ihop överkroppen av en karl med benen
och bålen av en häst, den vill ge lösningen
av ett invecklat och intressant
kompositioneilt problem. Kanske är det ej ur vägen
att fästa uppmärksamheten vid ett par
egenskaper hos denna figur som ur denna
synpunkt äro väsentliga: den klara och
bestämda positiva silhuetten och, vad man
mera sällan tänker på när det gäller
bild-huggeri, de vackra och välavvägda negativa
former som uppstå kring och inom
skulpturverket. »Kentauren» äger en tydlig fj
ärrform. Man kan på långt håll uppfatta dess
mening och karaktär, och den kan därför
stå uppställd så som den gör, sedd mot
rymden som en flöjel. Uppställningen är
lika litet som statyn själv naturalistisk.
Man behöver icke göra sig onödiga
bekymmer för vart »Kentauren» skall ta vägen i
nästa moment, om han liksom
kavalleriskol-hästarna vid franska och italienska
ridskolor skall ta sig nedför branten och om
man skall återfinna honom nere i
trafikvimlet på gatan. Nästa moment kommer
aldrig. Konstverket är tidlöst och räknar
icke med det praktikabla. Det är en
pelar-figur med backkrönet till sockel. Man brukar
ej bekymra sig om vad Marcuslejonet skall
ta sig till härnäst. Men »Kentauren» låter
samtidigt se sig från nära håll uppe på
höjden. Det är ett nöje för den som
uppfattat dess värden att se den även så.
Man har trampat upp en stig på utsidan
av åskrönet åt Sveavägen till. Det är en
riktig känsla som lett dessa steg på ett
förbjudet gräs, och det kunde lämpligen
ordnas så att önskan att kunna se
konstverket på nära håll också från den sidan
bleve tillgodosett.
Kentaurens uppställande på sin utsatta
plats har väckt till liv ett osedvanligt
intresse också hos allmänheten. Den har
visserligen blivit avtäckt om natten, men
den har minst av allt varit utsatt för’
olycksödet att »étre pendu obscurément».
634
\ _
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
