Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Johannes. Av Gösta Ekberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes
Av Gösta Ekberg
K
\^J0M LITEN pojkbyting fick Johannes
en gång alldeles ensam göra en lång resa.
Man placerade honom i en järnvägskupé,
och där satt han en hel dag tyst som en
mus uppkrupen vid fönstret och bara
stirrade ut på det snabbt förbiilande
landskapet. Framemot kvällen kom tåget till
en stad, och där blev Johannes vid stationen
omhändertagen av en lång kvinna i svart
kappa.
Den långa kvinnan hette fru Mattsson,
och stel och tigande promenerade hon
genom staden med den lille parveln vid sin
sida. Han försökte ta hennes hand i sin,
men hon avvisade honom bryskt, och så
gick han där uppjagad och skrämd av allt
detta nya brusande liv omkring honom.
Staden låg vid kusten, och rätt som det
var kom de fram till en strand, där fru
Mattsson sträckte ut på benen så att
Johannes ibland fick halvspringa för att
kunna följa henne.
Men djupt nere i det svarta, blanka
vattnet såg han månens gula skiva vandra
i samma takt som han själv längs stranden.
Och den lockade och drog honom på något
besynnerligt vis. Han gick som i en dröm
och tyckte att det enda han ville var att
springa ut i vattnet och hämta upp den
ostlika månskivan ur djupet. Darrande av
förskräckelse över sitt underliga begär sökte
han åter fånga fru Mattssons hand, och
här där inga människor såg dem tog hon
hans lilla knubbiga näve.
Sen var det inte så svårt att gå resten
av vägen.
Framme vid en avsides, tyst gata tog
fru Mattsson honom med in i ett envånings
lite ruckligt hus, och snart fann sig lille
Johannes sitta på en stol mitt på golvet
i ett lågt men stort rum. Borta vid fönstret
i rummet satt en karl och läste i en
tidning. Det var Mattsson själv. Efter en
stund lade han tidningen från sig, såg på
Johannes och sade:
— Sån ser han alltså ut.
— Ja, inte är det mycket med honom,
men han tar sig väl med tiden, svarade
fru Mattsson.
— Så konstig han ser ut i ryggen,
fortsatte Mattsson. Förbanne mig tror jag inte
pojken är puckelryggig.
Fru Mattsson sade lågt:
— Ja, det ser inte bättre ut. Fast i
brevet stod ju ingenting om något lyte.
Nu hörde Johannes ett fnissande bakom
sig, och då han vred på huvudet fick han
se en flicka, lite mindre än han själv, som
satt uppkrupen i en säng i ett hörn av
rummet och därifrån stirrade på honom med
två uppspärrade, nyfiket blänkande ögon.
Åsynen av den lilla flickan gjorde Johannes
riktigt gott, och för att lätta på situationen
och stämma människorna i rummet
vänliga mot honom började han plötsligt
sjunga. Med sin lilla överansträngt hesa
och skrikiga röst tog han upp en psalm:
Vi täcke dig, o Jesu god,
som rinna lät ditt dyra blod!
Från satans makt och arga list
har du oss löst, o Jesu Krist!
Den plötsliga sången kom människorna
i rummet att som förstenade bara se på
honom. Men just som han skulle ta upp
andra versen gav Mattsson upp ett
gapskratt och sade:
—• Pojken är ju inte klok!
Och därmed gick han fram till Johannes, .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
