Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Johannes. Av Gösta Ekberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Ekberg
tog honom för bröstet, lyfte upp honom från
stolen och höll ut honom rätt framför sig.
Johannes såg in i ett grovt,
rödskim-rande ansikte. Han kröp ihop som inför ett
slag. Men efter ett kort, tvekande
ögonblick satte Mattsson bara ner honom på
stolen igen och återgick till sin tidning.
Och i den stunden grundlades Johannes
hat mot Mattsson.
Men om hans barndom måste väl ännu
något berättas.
Se, Johannes var ett av dessa världens
styvbarn, som människor tar emot och
uppfostrar för betalning. Sina tidigaste
år hade han framlevat i en liten stuga på
landet hos en gammal gumma, som var
halvfnoskig av religionsgrubbel och inte
gjorde stort annat än sjöng psalmer dagen
i ända. Så dog gumman, en annons om ett
fosterbarn sattes in i tidningen, på den
svarade Mattsson, och eftersom han var
husägare och välbeställd snickare inne i
stan fick han ta hand om pojken. Men den
femtonde i varje månad fick han också en
postanvisning på trettio kronor.
Tills Johannes blev femton år gällde
postanvisningen som uppfostringsbidrag,
tills han sedan blev aderton som lärpengar
för att han fick gå och arbeta inne på
Mattssons snickarverkstad. Nu var det flera år
sedan det kommit någon postanvisning.
Johannes var med andra ord några och
tjugo år gammal.
Men minst av allt hade Mattsson haft
anledning ångra att han tagit Johannes
till sig. Inte för att pojken sköt upp i
höjden och blev någon just så snarvacker ung
man. Växtkraften syntes mest ha
koncentrerat sig kring puckeln, som från nacken
och nedåt ryggen stod ut som ett stort
välvt grytlock. Hans kropp kom på det
sättet att verka beklämmande hoptryckt.
Ansiktet var inte heller fagert, brett och
kantigt med smala läppar, en trubbig näsa
och ett par stora, rädda ögon. Nej, Johannes
yttre var mera fult än vackert. Men naturen
hade gett honom kompensation i form av
ett par rent förunderliga händer, smidiga,
fasta och med en sällspord förmåga att
utföra saker och ting som mera pekade hän
mot det konstnärliga än hantverksmässiga.
Ja, Johannes handlag med snideri och
skulptur i trä hade gett Mattsson rykte
som stadens skickligaste möbelsnickare.
I dag höll Johannes på med den ena av
halvdörrarna till ett gammalt tyskt
rokokoskåp från 1700-talet. Dörren hade blivit
alldeles förstörd vid en flyttning, och
Mattsson hade av ägaren fått beställning
på en ny. Den andra, oskadade dörren gav
prov på ett utomordentligt fint arbete.
I dess bukiga mittparti var skulpterad
bilden av en kavaljer i peruk och
knäbyxor, som chevalereskt bugade sig för
den unga rokokodam Johannes fått sig
förelagd att snida på den andra dörren.
Och se nu bara, hur på en gång fast och
lätt han förde stämjärnet kring ritsen,
som angav krinolinkjolens behagfullt
sirliga konturer. Det var som om det hårda
trät glatt sig åt att komma under en
mästares hand, som i grunden kände alla
dess dolda egenskaper. . .
Men dagen var ovanligt het, och inne i
verkstaden kändes värmen outhärdligt
tryckande. Johannes släppte sitt arbete
och ställde sig att se ut genom fönstret
ovanför hyvelbänken.
Solstrålarna brände flimrande genom
rutan, men över västerhimlen hade just
en svartskäggig molngubbe hasat sig fram.
Trotsigt gick den nu solen till mötes och
gömde snart dess flammande klot i sin
lurviga famn. Och som på ett givet tecken
vandrade i detsamma en hel hord
molnväggar upp över horisonten, växte ihop och
bredde så ut ett smutsgrått, tjockt täcke
över jorden och människorna.
Johannes följde skådespelet med både
intresse och välbehag. Han tyckte det
artade sig till regn, och det längtade han
efter. Ty med regn kom svalka.
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
