Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustav III och Finland. Av Kjell Kumlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Kumlien
något slag, som sällskapet skulle ha
bedrivit. Det förefaller att ha varit ett
ordenssällskap, likt så många andra i samtiden.
Det är emellertid av mycket stort intresse,
att dess förebild sannolikt är att söka bland
de andliga riddarordnarna. Att det
upphörde just 1786, då riksdagen så tydligt
visat sitt misshag mot kung Gustav, kan
ju bero på att just efter den tidpunkten det
blev svårt att hålla ihop en rojalistisk klubb
i Finland.
Förhållandet mellan Gustav III och
Finland har tyvärr inför eftervärlden fått sin
tydligaste manifestation i det s. k.
Anjala-förbundet. Historien om denna
officerskomplott mot Gustav III innebär ett helt
komplex av historiska problem, av vilka
här endast några må beröras.
Det rysk-turkiska krigets utbrott 1787
tycktes innebära en möjlighet för Gustav
III att gå till framgångsrikt angrepp mot
Ryssland, och strax efter midsommar 1788
lyckades han också få igång kriget, som
kejsarinnan Katarina av diplomatiska och
även militära och ekonomiska orsaker med
yttersta motvilja gav sig in i. Den yttre
anledningen till krigsutbrottet blev som
bekant en sammanstötning natten mellan
den 27 och 28 juni 1788 mellan svenskar
och ryssar vid Savolaksgränsen, vilken strax
inrapporterades till kung Gustav av
befälhavaren för Savolakstrupperna, Bernt
Johan Hastfehr. Redan samtiden misstänkte
denna förpostfäktning för att vara en
tillställning av Gustav III i avsikt att
fram-provocera ett krig. Det torde nu få anses
bevisat, att samtidens uppfattning om
arten av sammandrabbningen vid
Savolaksgränsen var riktig. För några år sedan
hittades på godset Tervik i Finland en
avskrift av ett antal hittills okända brev
från Gustav till Hastfehr från sommaren
1788, som ytterligare fastställa både kung
Gustavs och Hastfehrs ansträngningar att
med gemensamma krafter bryta freden;
de ha publicerats av Bruno Lesch. — I
början av juli 1788 beslöt kung Gustav att
låta kriget börja. Hela fälttågsplanen, som
gick ut på överrumpling av Petersburg,
byggde på att svenska flottan var herre på
sjön, men detta omöjliggjordes genom det
oavgjorda sjöslaget vid Högland den 17
juli. Med ens skapades nu de psykologiska
förutsättningarna för en utveckling, som
snart syntes ytterst farlig. Lantofficerarna
blevo missmodiga och motsträviga, leda vid
hela företaget, som de ansågo igångsatt av
kungen; misstämningen berodde också på
att utrustningen var usel, att pengar ej
kommo, att bröd saknades, att beklädnaden
var dålig. Med nätt nöd lyckades Gustav
själv med hjälp av regementscheferna
hindra majoriteten av officerare att taga
avsked, men situationen blev snarare sämre,
när de egentliga krigsföretagen skulle
igångsättas under kungens ledning. De första
dagarna i augusti gick man fram mot det
då ryska Fredrikshamn, men angreppet
misslyckades, vilket faktiskt delvis måste
tillskrivas den kunglige överbefälhavarens
ovana och svaghet. Det blev reträtt till
Liikala, kungen slog upp sitt högkvarter
på Kymmene gård. Upplösningstendenserna
i den svensk-finska armén nådde nu sin
kulmen. Inom C. G. Armfelts kår, som
sedan den 4 augusti var stationerad i
Liikala, hade Gustav III sina hätskaste
motståndare inom officerskåren. Under
intryck av den stämning, som rådde, föreslog
majoren vid Nylands dragoner, Jan Anders
Jägerhorn, att man skulle börja direkta
fredsunderhandlingar med kejsarinnan
Katarina och sålunda förbigå kungen. Natten
mellan den 8 och 9 augusti undertecknades
sålunda av sju officerare en not till
kejsarinnan, och med den avreste Jägerhorn till
Petersburg. Aktstycket bör ha gjort ett
egendomligt intryck vid det ryska hovet.
Det framhävde först och främst krigets
olaglighet och Liikalamännens fredsvilja.
Den bästa freden skulle åstadkommas, om
Finland återfinge de gränser det haft för
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
