Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kellgrens romantiska orientering. Några bidrag. Av Alf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Kjellén
denna stämning, i svärmisk dyrkan, kunde
Kellgren skapa de stora, ideellt formade
kärleksdikter, som jag flera gånger omnämnt.
Den desillusion Kellgren upplevde i sitt
förhållande till F F, aktualiserade åter i
viss mån den inställning han haft under sin
libertinistiska period och som blott relativt
svagt spårats under mellantiden, en bitter,
cynisk uppfattning om själva erotiken, en
oförmåga att samtidigt andligen värdera
en kvinna och uppfatta henne som
könsvarelse. Kellgrens meningsfränder i tiden, en
Saint-Évremond eller Gassendi, hade från
denna dualistiska utgångspunkt kommit att
sätta vänskapen så högt: endast fjärran från
erotiken ■— med det åtföljande
kvinnoföraktet — kunde man komma i andlig’ kontakt
med en kvinna. Denna vänskapskult blir nu
också levande för Kellgren alltsedan krisen
med F F. Man kan särskilt fästa
uppmärksamheten på dikten Til Fredrica, som enligt Eks
sannolika datering tillkommit sommaren
1790. I halvt skämtsam stil, men med en
grundton av bittert allvar, karakteriseras här
den lille guden med pilkogret som en
illasinnad kanalje. Skalden snäser av honom
och stöter bort honom, men det kan ej
hjälpas med mindre:
Fly, hvad önskan törs du våga...
Fly, förgifta ej mit bröst
Med en djerf, förkastad låga!
När din saknad gör min plåga
Blifve vänskapen min tröst.
Det är Fredrika Bagge, som skalden här
ägnar sin hyllning.
En annan följd av krisen 1789 blev som
bekant Kellgrens nya starka värdering av
familjelivet, alltså en tendens som litterärt
sett hörde ihop med relativt moderna
strömningar i tiden. Här liksom på flera andra
punkter är det synnerligen tacknämligt att
göra en sammanställning med Rousseaus La
nouvelle Hélo’ise. Det unga kärleksparet i
romanen, Julie och St. Preux, söka i
förromantisk anda sammansmälta ideell kärlek
och sensuell passion -—• såsom också Kellgren
velat — men trots allt fanns hos dem en
dualistisk moral, som reagerade mot den
erotiska frigörelsen och banade väg för en
borgerligt och puritanskt färgad lösning av
kärlekskonflikten. Efter den fulla hängivelsen
följer ånger och ruelse, de »få» ej varandra,
utan Julie gifter sig med den prosaiske
Wol-mar och söker i hemmet sin lycka. Rousseau
är ju här icke fjärran från den engelska
familjeromanens grundsyn.
Denna litterära strömning gav Kellgren
vissa riktlinjer, då den forne bohemen mot
80-talets slut började idka ett typiskt
borgerligt umgängesliv i Stockholm —- en
nyorientering, som bl. a. kommer till uttryck i
eremiten Timons glada syn i dikten Til
Christina. Särskilt synes han ha odlat umgänge
med ett par familjer ur den högre
bourgeoisien, Gahn och Nibelius. Ur skaldens egna
brev få vi några glimtar från deras utflykter i
Stockholms lantliga omgivningar, men
framför allt ha vi en utomordentlig källa i en del
anteckningar, som gjordes av C. Zetterström,
en dåvarande informator hos familjen Gahn.
Han berättar, hur man strövade omkring
bland Djurgårdens ekar och beundrade vackra
utsikter; stundom kastade man boll, ibland
ritade man blommor efter naturen. De
trevliga små värdshusen hemsöktes då och då,
icke sällan med Kellgren som värd. Det var
ett trivsamt, borgerligt betonat
natursvärmeri, fjärran både från aristokratiskt
raffinemang och den bohemartade uppsluppenhet,
som exempelvis präglade den bellmanska
kretsens picknicker.
Hade då Kellgren äntligen kommit undan
livets stormar och tillkämpat sig harmoni i
vänskapen och familjelivet? Man kan härpå
knappast svara ja. Den stackars sjukliga
ungkarlen stod ju i viss mån trots allt
utanför, och härtill kom den sinnets oro, det
hetsiga temperament, som ej mattades oaktat
alla sorgliga erfarenheter. Faktiskt levde
Kellgren under sina senare år — väl ej de
sista, då han blev för svag — en sorts
dubbelliv. Han umgicks i den fina, något
konventionella borgerliga kretsen, men släppte därför
icke helt sina frivola förbindelser, trots det
han väl visste, att de tärde på hans livsnerv.
Han föraktade den falske Amor, »trollet med
vingar och förrädisk tunga» — som det
heter i Til Fredrica — men han kunde ej helt
frigöra sig från hans makt.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
