Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kellgrens romantiska orientering. Några bidrag. Av Alf Kjellén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens romantiska orientering
hwars lilla nätta fot med tån trippar på golfwet
–-på hwars läppar bo fjollet, fräckheten och det
twungna löjet–-. Hon fäller något med flit
och lutar sig derefter, såsom wille hon uptaga det,
och hennes lätta klädnad lemnar en Småherre tilfälle
at förlusta sitt nyfikna öga.
Denna karakteristik av stadsdamerna är
ju i stil med den på samma gång lätt graciösa
och beskt ironiska teckning av de mondäna
skönheterna i staden, som Kellgren brukat
ge i sina tidigare skrifter. I Stockholms Postens
första årgångar skildrar han ofta i spirituella
vändningar deras charm men framför allt
deras meningslösa prat, deras »swaga dygd
och täcka brott» för att citera Mina Löjen.
Gärna framhålles deras långt drivna koketteri
i pikant dager, såsom här är fallet med
teckningen av Agrippina. Man läser exempelvis
följande kvinnosatir i Stockholms Posten
den 29 februari 1780: »Det är ej din själ, som
rörer wåra känslor–– utan det är din
täcka kropp och dess med en wårdslös
behaglighet dålda Mästerstycken, som
underkasta oss ditt wälde.»
Men icke heller på landsbygden kan
Fantai-siernas kritiske författare återfinna sitt
kvinnoideal:
På landet: der en Prestedotter, der en annan Jänta,
der et Bondtåp; i det närmaste alla lika. För dumma
at wara lastfulla; utan werld, trivialt och träaktigt
up-fostrade samt dömde at söfwas wid den odrägliga et
och samma qvintilerande Provincial-tonen.
Också här kunde man draga paralleller med
andra uttalanden av Kellgren, vilken gärna
tog på sig en storstadsmässig min gentemot
den stackars landsorten. Jag erinrar såsom
ett exempel om den lantliga bal han beskriver
i ett brev till C. P. Lenngren den 12 augusti
1779. Han fullkomligt excellerar i drastiskt
humoristiska skildringar av klumpigheten och
trivialiteten. Kellgrens reaktion mot det
lantliga, provinsiella kan för övrigt
sammanfattas i ordet »difficile», som användes i ett
annat brev, den 12 juli 1789: »Alt öfrigt är
Smålänningar, men för öfrigt ett godt och
beskedligt folk, som man rätt väl kan umgås
med, när man ej har den olyckan att vara
difficile.» Så pass reserverad var han
fortfarande trots vissa tilltagande
»rousseau-anska» böjelser.
För den olycklige författaren till Fantaisier
är alltså situationen tämligen tröstlös. Han
har svårt att på sina strövtåg i land och i stad
finna »oskuldens och det ägta behagets
boning». Så tar han sin tillflykt till fantasiens
värld: »I inbillningen lemnar jag min flicka.
Der återfinner jag henne; men knappast
någor annorstädes.» Även detta är ju ett
ytterst kellgrenskt sätt att reagera, som
direkt för tankarna till Våra Villor eller Svar
på Vitterhetsakademiens prisfråga 1779, där
»inbillningen» och »hoppet» framhållas
såsom våra främsta medel att hålla tillbaka
»wår förtwiflan under plågornas raseri.» Det
bör vidare framhållas, att en viss
förskjutning i tankegången ägt rum från början av
Fantaisier till slutet. Först hyllas Aspasia utan
vidare som en »himlawarelse», men till sist
nödgas författaren konstatera, att han
»knappast» återfinner sin flicka »annorstädes» än i
inbillningen. Det är också en för Kellgren
rätt typisk stämningskastning under denna
tid. Han kunde i det ena ögonblicket finna en
smula av idealen i verkligheten för att i det
andra med en blandning av fantasidyrkan
och skeptisk ironi förlägga dem helt till
inbillningens värld. I ett ungefär samtida brev,
den 29 mars 1788, finna vi blott det senare
stämningsläget: Kellgren talar om en
»sannfärdig kär», som »förklarar en småtäck,
snut-fager fjolla för en Gudinna i wett och
skönhet». Jag omnämner detta brev, därför att
Holmberg här velat se ett bevis för att
skalden redan tröttnat på Den nya Skapelsens
Hilma. Men behöver brevpassagen vara annat
än ett utslag av det oroligt pendlande i
skaldens mångfacetterade väsen? Det förefaller
mig ej sannolikt, att desillusionen beträffande
fru Falck — som enligt min mening torde
vara förebilden till Hilma — redan nu vore
definitiv. Fantaisier synas tala mot Holmbergs
hypotes.
Kort sagt, det är onekligen frestande att i
denna prosabetraktelse vilja avlyssna en
förtäckt bikt av Kellgren. Tillvägagångssättet
var ingalunda ovanligt i epokens tidningar.
Framställningen av storstadens koketter och
bondlollorna synes hänvisa på Kellgrens
penna liksom ordalagen om den sublima
kärleken och fantasiens betydelse. Men särskilt
fäster man sig vid författarens affektion för
Aspasia, som är långt mindre lättillgänglig,
vida mer dygdig än de andra utan att därför
visa sig trivial som lantflickorna. Måhända
ha vi här en idealiserad bild av F F (Fru
Falck?) såsom hon skymtar för oss i breven.
Just det onåbara hos henne •— som möjligen
antydes i episteln 1786 — satte hans
inbillningsliv i rörelse, liksom fallet är med den
anonyma författaren till Fantaisier. Endast i
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
