Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dimman. Av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dimman
stund, och grubblar på vart han går,
vilket håll han går. De håller andan med
öppen mun och lyssnar och lyfter kanske
huvudet över kudden några sekunder,
innan de sjunker tillbaka i sig själva och
sin sömn. De har en trygghet, som
uteslutande bygger på den verklighet som omger
dem och som de känner. Den är kanske
ofta fatalistisk, en undergivenhet inför
ödet som är nödvändig häruppe, men den
är inte blind. Han är innesluten i deras
omtanke. Men fjället är inte farligt vid
den här årstiden och sjön är lugn i natt.
De överlämnar honom — så tänker han
sig det — till det gemensamma ödet, den
av verklighet skapade försynen, som endast
är deras egen erfarenhet av livet häruppe.
Gud är för dem ingen poliskonstapel, som
med sträng barmhärtighet och hård
välvilja föser dem fram längs livsvägen för att
de skall komma i rätt tid till Paradiset och
ställa sig där på sina bestämda platser och
höra domen uppläsas. I stället är han en
hjälpreda, en mänskolärling som de själva
ibland måste undervisa, vänligt lura sig
förbi när han är för dum och förövrigt ge
hela äran åt när de genom egen erfarenhet,
egen flit, genom egen intelligens och vilja
haft framgång i något företag: slåtter,
rip-jakt, fiske eller utdikning av myrar. De
nämner aldrig hans namn, inte ens med
omskrivningar, därför att de är blyga för
det och vet att det skulle låta som en
osanning i deras mun. De tror inte ens —
ifall detta skulle prövas — på det skrömt
de under höst- och vinterkvällar omger
Gud och djävulen med. De litar inte heller
helt och hållet på honom, och han är i
själva verket inget fullkomligt och ofelbart
för dem utan snarare vad en tillfällig
triangelpunkt är för kartritaren och
lantmätaren, en riktpunkt. Om blåsten river
loss ett par spån i taket väntar de inte
att Gud av särskild vänlighet mot dem
låter regnet falla bara på sidorna om
hålet; nej, de lagar taket, visserligen
över-5 Ord och Bild. 4g e drg.
tygade om att Gud möjligen sänt regnet
just för att det var den årstiden och det
förövrigt drog ihop sig till regn, vilket vinden
kan driva åt många håll, så som man kan
tolka det i månens färg och synbarhet och
fåglarnas flykt.
Ungefär så tänker mannen om begreppet
godhet. Dessa mänskor tillhör de inte så
sällsynta varelser, som är naturgoda och
använder Vår Herre att avlasta äran och
hedern av sin verksamhet på. Han, Gud,
är deras lyx, den vackra bild av mänsklig
godhet, flit, trohet och barmhärtighet de
har stående i söndagens avskilda rum.
Omvärvda av dimman, utan att göra eller
kunna göra eller kanske utan att ens vilja
göra utblickar mot världen och söka fatta
vad som sker i den, skapar de trygghet
och Gud av sitt eget verk. Men de är för
blyga och för skygga att vilja bära äran
av att vara goda. De behöver äran och
använder den på samma sätt som en vilde
när han gör sig en gudsbild av trä och
hänger sin vackraste dräkt på den. De vet
att bilden är av trä och att dräkten sytts
av deras egna händer: det är ingen
hemlighet, men det sägs inte högt.
Medan han går landsvägen fram kan han
ha henne bredvid sig. De är bara skilda av
dimman och han hör bara inte hennes steg
därför att hon går i takt med honom
och stannar när han stannar och håller
andan när han håller andan och lyssnar
efter hans steg när han lyssnar efter hennes.
I tretton år har de gått tillsammans, den
ena före och den andra efter, eller bredvid
varandra, nära varandra, någon gång i en
gemensamhet som varit så stor att de inte
tänkt sig eller sagt sig vara två jag och två
du utan i stället ett vi, som vandrat fram
mot det mål som är att åldras
tillsammans. Så här, i tidlös dimma, eller i mörker
som utesluter dagens verklighet, kan han
fortfarande gå med henne bredvid sig.
Borta är hon. Men borta är också de dagar
som följt sedan. På den punkt där dröm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
