Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dimman. Av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eyvind Johnson
marna och saknaden glider in i varandra
kan de åter mötas. Han kämpar för att
inte behöva lämna verkligheten men för
att kunna dra henne tillbaka in i den: ett
hem i molnen, men ett hem för en stund,
eller föreställningen om ett hem.
Verkligheten är solens ljus eller regnet eller många
mänskor som träffas och går förbi
varandra och säger ord till varandra; den kan
också vara mcrker; sekunder, timmar,
dygn, rörelser, grubbel med öppna,
iakttagande ögon. Men detta är en verklighetens
paus. Intensiteten i drömmen blir starkare
ju mer den liknar verkligheten. Du är inte
borta, säger han medan han går. Du är
här, tänker han, och jag är ändå inte
vansinnig. Du behöver inte alls vara borta,
jag kan tänka mig detta: att du finns
härinne där jag finns, där jag går. Du är helt
nära. Det vore lättare att tänka att du
befann dig på resa många mil bort; men
det vore svårt ändå att uppleva det,
därför då skulle jag sakna dig på ett annat
sätt. Jag måste tänka så, för att
överhuvudtaget kunna tänka på dig, tänker han.
En bil kommer försiktigt över åsryggen
längre fram. Den är på väg över fjället ner
mot svenska gränsen. Man hör motorn innan
man ser ljuset; när det kommer, gult,
tjockt, breder det ut sig i stora ringar som
om det pressats så hårt mot dimman att
det plattats ut. Vi får gå åt sidan, säger
mannen till sig själv. Han stannar vid
vägkanten. När han vrider på huvudet ser
han ljuskäglorna tränga in i dimman
bakom. Med ens är det en annan
verklighet. En bil på en fjällväg i dimma.
Han står ensam på vägkanten och väntar
att bilen skall fara förbi.
Men den bromsar in och stannar just när
den har passerat honom.
— Var är vi ungefär?
Bilen är norsk.
Han säger namnet på gårdarna. Mannen
i förarsätet tar fram en karta, kvinnan
bredvid honom böjer sig också över den.
•— Då är det inte så långt ner till svenska
gränsen?
— Nej, säger mannen på vägen. Ett par
mil eller så.
— Brukar det alltid vara sån dimma här
på nätterna.
— Ja, just nu. Det är myr land och många
vatten här i dalen mellan fjällen.
Han känner sig som en småskollärare
framför sin klass.
— Blir det bättre därframme, kommer vi
opp ur det här snart? frågar mannen i
bilen.
— I natt är det nog särskilt besvärligt.
Det är så vindstilla. Jag vet inte. Det finns
två åsryggar till där vägen går opp ganska
högt, men de är i alla fall lägre än den här.
— Och hur är vägen?
— Den är bra, man sköter den bra.
— Det här är då inget direkt att skryta
med! säger kvinnan i bilen.
— Nej-nej, kanske det, ja, svarar
mannen på vägen.
— Finns det hotell där nere vid gränsen?
frågar mannen.
Han vet det inte, då han inte har farit
den vägen, men säger:
— Det tror jag nog. Jo, det finns det
nog alldeles säkert. Det skulle vara konstigt
om det inte fanns.
— Jaha, tack då.
Bilen rullar bort mjukt, försvinner mjukt,
ljudet och ljuset från lyktorna sjunker
undan. Mannen står kvar en liten stund
och hör motorn arbeta hårdare när vagnen
går uppför den första åsryggen längre ner.
Sedan försvinner ljudet som om det
långsamt dränkts i en stilla sjö.
Han börjar gå igen. Hon är inte med
längre. Han anstränger sig att vara ensam
med henne i dimman, men när han stannar
och håller andan och lyssnar förnimmer
han inte hur hon stannat och håller andan
och lyssnar efter honom. Spänner han
hörseln till ytterlighet kan han kanske
uppfatta bilmotorn långt, långt nere; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
