Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fredrik Schyberg. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Beyer
Där påvisas hur Reumert, som utförde
rollen på samma sätt i Stockholm som i
Köpenhamn, likväl gjorde ett helt annat intryck.
Skådespelet blev nytt. Förklaringen är denna:
på Det kgl. Teater spelades kaptenens fru,
Alice, av Bodil Ipsen, som gav en så gripande
bild av denna kvinnas förfall, att det var hon,
som fick alla sympatierna på sin sida och
kaptenen blev en tyrann — men på Dramaten var
Tora Teje Alice, och hon »gik ikke som Fru
Ipsen under Reumert, men over ham. Han blev
hendes Offer og derför den egentlig tragiske
Figur!» Rent dramatiskt sett kan denna
tragedi — som Schyberg övertygande visar —
på grund av de bägge makarnas genomgående
förljugenhet uppfattas lika väl på det ena som
på det andra sättet, om också den svenska
föreställningen otvivelaktigt var den mest
strindbergska.
Eljest är Schyberg av den uppfattningen,
att Danmark — trots sin fina teatertradition
— för närvarande knappast har en regissör
av verkligt format. Sverige har Olov Molander.
Vad denne betytt för den svenska
nationalscenen har han en klar blick för: vid
Dramatiska teaterns gästspel i Köpenhamn 1936
uttrycker han det i den slående satsen, att
teatern, i varje fall under Molanders ledning,
mera blivit en teater för föreställningar än för
skådespelare — mera Molanders teater än
de Wallis, Tora Tejes och Lars Hansons. Året
därpå skriver han från Oslo ■—- med
utgångspunkt från Nationalteatrets oförlikneliga
föreställning av Et Dukkehjem med Töre Segelcke
i Noras roll (spelad även i Stockholm) — om
Halfdan Christensen som en regissör »af den
Art, vi i en Menneskealder har savnet i dansk
Teater», och aktualiserar önskemålet om mera
skandinavism i teatern:
Der er Instruktørnød i Skandinavien, hvorfor
udveksler vi ikke Instruktører fra Forestilling til
Forestilling paa de tre Landes førende Scener? Hvorfor
er det kun Illusionisten, Tryllekunstneren Per
Lindberg, der er ambulant skandinavisk Instruktør?
Hvorfor er det overhovedet Kontentum-Magere,
Projektør-Ekvilibrister, Faldlems-Virtuoser, der har Navn
af »Instruktør» i vor Teaterverden — naar den sande
Instruktion dog bestaar i at faa Stykkets indre
Spæn-ning til at gløde i lysende Ord inden for en Teaterstues
tre Vægge?
En Teaterstues tre Vægge!
Det låter som en bekännelse till den
naturalistiska teatern. Men är det endast i
tillfällig och relativ måtto, nämligen så till vida,
att Ibsens problem anses kunna förstås
endast i sin tids miljö och att — i detta fall —
den naturalistiska spelstilen därför blir den
enda som kan göra full rättvisa åt dramat och
frigöra dess »allmängiltighet». Häri har
Schyberg otvivelaktigt rätt. Dessutom finnes
det vissa grundläggande principer i
naturalismen, som ingen teaterman kan avsvärja
sig, utan att samtidigt avsvärja något
väsentligt i all teater: kravet på föreställningens
helgjutenhet, betingad av regissörens allestädes
närvarande personlighet —- och själva
spelets psykologiska sanning. Teater är teater.
Ingen sats kan vara mera ovedersäglig. Men
illusionen — heter det i en anmälan av
Tolvskillingsoperan som gavs på Riddersalen 1937
— itder kan sløjfes i Dekorationer, Kostumer og
make-up, maa aldrig opgives i Spillet. Paa
Spillets Illusion beror hele Teatrets Virkning.»
Är Danmark för ögonblicket inte försett
med regissörer av betydenhet, är det desto
bättre utrustat med betydande skådespelare.
Frederik Schyberg är en entusiastisk
försvarare av stjärnbegreppet, som för visso har sina
sidor, även den att betyda respekt för de
stora sceniska konstnärerna. Men det är två
— skenbart motsatta — krav som han ställer
på kritikerns attityd gentemot »stjärnorna»:
de skola kritiseras strängare än andra
skådespelare, d. v. s. mätas med det mått, de själva
anlagt på sig och sin konst — och vidare
skall kritikern vara kapabel att berömma dem
lika inspirerat, lika levande och lika koncist
som han påpekar deras misslyckanden.
»Fordringen er større end man tror, thi Sproget
blomstrer jo ganske anderledes vittigt,
frodigt og originalt i det negative end i det
positive.»
Konsten att fixera en skådespelarprestation
är över huvud en av teaterkritikens största
och svåraste uppgifter. Frederik Schyberg gör
ofta lysande fynd såsom då han om Holger
Gabrielsens Henrik i Den politiske
Kandestøber (1934 på- Det kgl. T.) framhåller »den
Barnesjal, hvormed han formaar at udstyre
disse velkendte Figurer. Det er en Sjæl ikke
over 13 Aar, et næsten atavistisk Blik; man
faar et Kig ned i Menneskehedens Forhistorie,
hvor alting var meget forunderligere,
mærkeligere, morsommere, primitivere.» Det
finnes inga »måhända» eller »kanske alltför» eller
»synes det mig» i denna kritiska vokabulär,
inte heller några utslitna superlativer, sådana
som användas för att dölja bristande
precisionsförmåga. Omdömet är absolut, analysen
exakt. Man får inte blott veta, att en
prestation är god — eller dålig -— utan även varför
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
