Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fredrik Schyberg. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Beyer
blod, och det finnes litterärt obetydliga eller
rent av värdelösa sceniska uppgifter som för
en skådespelare kunna betyda utlösningen av
hans speciella begåvning. Frederik Schyberg
anknyter här till en tanke av Herman Bang,
att i paradrollerna »digter de store
Skuespillere».
Omvänt finnes det inte heller något
konstnärligt krav på att spela de stora klassikerna
— det gäller för den danska nationalscenens
vidkommande framför allt Holberg och
Oehlenschläger — så framt de inte kunna spelas
på ett sätt som gör dem levande för en
nutidspublik.
Men de som förnya teatern äro de stora
aktuella diktarna.
I Dansk Teaterkritik har Frederik
Schyberg på ett ställe karakteriserat de olika
»Smagsepokerne» efter den utländska
orienteringen: Rahbeks tyska smak (Lessing),
Heibergs franska (Scribe, Delavigne), Clemens
Petersens nordiska (Björnson), Edv. Brandes’
nya franska (Augier, Dumas, Henry Becque)
och slutligen Sven Langes »ryska» smak
(Strindberg, Tjechov). Skall man på
motsvarande sätt etikettera Schyberg, kan man i
viss mån tala om hans amerikanska smak.
Han har skrivit en förträfflig bok om modern
amerikansk litteratur — och blev 1933
filosofie doktor på en avhandling om Walt
Whitman. I dansk teater har han på ett tidigt
stadium tagit O’Neill i försvar mot en svag
föreställning av Sällsamt mellanspel på Det
kgl. Teater 1929 (»Et Digterværk var sat i
Scene, som man sætter en Rovfugl i Bur»)
och skarpt kritiserat teatern för att den låtit
en sådan diktare som Maxwell Anderson
förgäves bulta på porten. Riddersalens
miniatyruppförande av High Tor (1938) borde, säger
han, samla glödande kol på D. kgl. T:s huvud
eller rättare sagt (sovande) huvuden. Det är
den friska idédebatten på scenen och den
konstnärliga viljan att reteatralisera teatern
som Schyberg sympatiserar med i den nya
amerikanska dramatiken.
Samma tendenser finnas också hos de tre
skandinaviska dramatiker, som stigit fram
under 30-talet, gjort teatern levande på nytt,
väckt förargelse och entusiasm, vädrat ut i
museidramatiken och förvandlat
underhållningsteatern till en aktuell teater, som har
fått sin puls ifrån tidens egen dramatik: Kaj
Munk, Kjeld Abell och Nordahl Grieg.
Förtegen om sig själv, som den verklige
kritikern är, har Frederik Schyberg veterligen
blott en enda gång lyft på förlåten till sin
»personliga utveckling». Det var då han i sitt
tal om Kaj Munk på Studenterforeningen
härom året omtalade, att hans beslut att bli
teaterkritiker befästes av Det kgl. Teaters
fiasko på dennes monumentala
Herodes-drama, En Idealist (1928). Kravet på en
ny-instudering och »Genoprejsning» av
skådespelet återkommer gång på gång under dessa
tio års kritiska verksamhet och krönes
slutligen med framgång. Vad Schyberg beundrar
hos Kaj Munk är inte prästen i Vedersø
(eller den smarte reklammannen) utan den
geniale teaterdiktaren, som förmår ladda sina
skådespel med idéinnehåll, obekymrad om det
är banalt eller djupsinnigt, men som alltid
håller den stora »shakespeareska» linjen i sina
sceniska gestaltningar av till undergång vigda
självhärskare. Gentemot de uttolkare som
velat exploatera honom för fascistiskt färgade
åskådningar, har Schyberg med rätta fäst
uppmärksamheten på den maktens patologi, som
är grundmotivet för hans diktatorsgestalter
alltifrån Herodes till Mussolini.
Principiellt avvisar Frederik Schyberg den
politiska aspekten i teaterkritiken:
Ikke en Dramatikers politiske Anskuelse, heter det
i den tidigare nämnda småskriften, »Om at være
Teaterkritiker», men kun om det Kunstværk, han har
frembragt, er dramatisk vellykket, bør være afgørende for
hans Rang og Placering. Alle Anskuelser har lige Ret
paa Teatret, hvis Teatret da skal være et levende
Teater og komme Mennesker ved. Der har været en
Tilbøjelighed til at raabe op om »Tendens», hver Gang
man paa Teatret stod over for en Opfattelse. Men uden
Opfattelse intet Teater.
Schyberg har här citerat sig själv: orden
formulerades första gången i hans inspirerade
anmälan av -—- och försvar för — Nordahl
Griegs måleriska och mäktiga
revolutionsdrama, Nederlaget, som gavs 1937 på Det
kgl. Teater. Fullt logiskt kommer han från
denna opolitiska utgångspunkt att taga parti
för den politiska teatern: alla meningar äro
tillåtna på en demokratisk seen, och publiken
har rätt att själv döma — med ett undantag:
kritikern får inte ta ståndpunkt.
Därigenom tvingas han emellertid att
berömma diktare i en anda som är oförenlig
med deras åskådning.
Av Kjeld Abells skådespel, bland vilka man
tyvärr saknar Melodien der blev væk, finner
man i gengäld entusiastiska anmälningar av
Eva aftjener sin Barnepligt (1936) där själva
uppgörelsen med museimentaliteten på tea-
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
