Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I7 i l m krönika
Av Herbert Gr ev enius
T
ç_y X.AN MA N SÄGA det mesta om
skådespelare och teater på två timmar? Julien
Duvivier har gjort det. Det brinner en eld
(La fin du jour) spelar på ett franskt Höstsol,
ett avsides liggande gammalt slott eller kloster,
man hinner aldrig göra riktigt klart för sig
vilket, rikedomen på ansikten är för
överväldigande, ansikten fårade och genomlysta
av det jubel och den smärta, som i dubbelt
mått väntar den som sugits in i scenens
vardag av väv och smink, denna känslans och
fantasins dubbelexistens mellan en alltför
påtaglig värld av illusioner och desillusionernas
därigenom inte mindre påtagliga.
Ett halvt hundratal gamla aktörer och
aktriser, som åldras långt bort från den publicitet
eller elektriserande kontakt över en ramp,
som illuminerat deras småborgerligt
prudentliga eller sårigt barskrapade liv. Det ligger ett
förfinat vemodsljus av slutad dag och slutade
Jiv kring dessa spillror av roller och
människor, som i den gamla byggnadens
aristokratiska fil av korridorer, furstligt breda
trappor och magnifikt tilltagna praktrum, den
refektorieliknande matsalen inte att
förglömma, spela sin sista komedi och ta sina
attityder: att vistas här i all nödbeddhet, nära
nog som en sista eftergift åt en tacksam
publik, representerad av en efterhängsen
stiftelse, och varför inte? Alltid kan man ju
inför så mycken enträgenhet slå sig ner här
lika väl som någon annanstans, byta ord och
bättra på minnen med gamla vänner och
rivaler, gamla fiender och rivaler, medan man
i lugn och ro låtsas övertänka var man
definitivt skall slå sig ner.
Det är en stor och utstuderad komedi man
var dag improviserar för varann. Men ingen
lurar den andra. Här som en gång i kuliss
och scenkrypin: alla vet ändå allt om varann,
känner varandras skavanker, vet varför det
gick som det gick, sakta utför, brant utför
eller inte utför alls, eftersom det aldrig fanns
något uppåt. Alla vet, att alla spelar. Alla vet,
att alla säger repliker. Man skyr det nakna
ordet. Livet är armt ändå, sedan rampen
slocknat. Men intrigen blommar än i
solnedgången, intrigen som skön konst-för konstens
skull. Det är försåtlighet inbroderad i orden.
Det sliter och stinger i gamla tröttkörda
nerver, och någon torr het pust av någon
gammal passion rör ibland upp bland
vissnade löv och reliker. Det finns hat som aldrig
släcks ut och förgrämdhet som bara borrar
sig djupare, och i kritvitt soliga mornar gnager
grälsjukan och väser skadeglädjen.
Teatern är ett slutet kinesiskt samhälle
med strängt genomförda klasskillnader. Ingen
otillbörlig kamratlighet heller här i
avskildheten och reträtten. Man äter med utsökt
värdighet i grupper betingade av lyskraften
i den stjärna man haft. Det är som en tyst
överenskommelse, att så skall vara.
Honnörsbordet åt parisaktörerna. Outtalad ligger det
i detta kanske en tanke. Den som nådde
längst och därför hade tyngst hit, behöver
största kompensationen. Det är om man så
vill ett kamratskap i djupare mening än den
poängterade jämlikhetens. Men med dagern
dör den nyktra påminnelsen och man svetsas
som en gång förr samman mot kvällen och
den timme som en gång var teaterdags, den
stilla stund, då lamporna tändas på nytt och
^kuggorna bäddar bomullsmjukt under det
som varit och som nu åter stiger fram och är,
fotografier som få liv, gulnade recensioner
som på nytt glänsa i det färska trycket,
blomsterhyllningar som fylla det stora
rummet med sin doft och bifallsstormar som
brusa i örats snäcka långt sen sömnen sänkt
sin lätta ridå. Någon spelar. En ungdomligt
ljus, porslinsspröd stämma sjunger något vekt
med avlägsen italiensk operaklang, en
ungdomlig röst ur en gammal oformlig kropp.
Och Cyrano lyssnar med slutna ögon,
martialisk och grå, ännu i lyssnandet liksom beredd
att avbesvärja sin fattigdom.
Duviviers film flyter fram som ett stycke
utsökt vävd musik för medelstor orkester med
några omsorgsfullt följda solostämmor, som
då och då flyta samman med de övriga i
breda fresker. En sådan är just
skymningssamvaron, denna sällsynt känsliga
kameradikt, där ansikten och öden läggas öppna, så
man några ögonblick tycker sig se djupt in i
alla dessa väl behärskade gamla grandseig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
