Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m k r ö n i k a
neurers och grandedamers doldaste
själsskryms-len och samtidigt fattar, vad det är som
knyter dem samman. Och där är det drastiska
nattstycke kring flämtande ljus och en
vin-kagge, då dessa stora, goda och grymma
barn, anförda av det största, kanske godaste
och i varje fall grymmaste: en stackars
»dubbel», som aldrig fått spela de stora roller han
läst in som eventuell ersättare (Michel Simon),
teaterrevoltera mot stiftelsens alltför njugga
styrelse och kanske även något berörda av
vinet förklara den avsatt, en jakobinsk
sammansvärjningsscen målad inte utan ironi
efter bästa sceniska mönster med hesa
viskningar, patetiskt tal och flaxande skuggor.
Men styrelsen var inte njugg. Det var bara
stiftelsens pengar, som var slut. Och nu följer
tillnyktrandets skakande insikt, att det är de
kommunala fattighusen som väntar dem
alla. Masken faller av dem. Skygga och
förskrämda se de på varann, en skröplig och
hjälplös skara. Porten till illusionernas värld
har ohjälpligt slagit igen. Tycks det.
Men bara tycks. För varför skulle inte
pressen slå larm och societärerna vid
Comé-die Française ila till för att skyla sina
proletära kollegers nakenhet, som ju på något sätt
också är yrkets ?
Man skall akta sig för överord. Men jag vet
mig inte ha sett en rikare film, rikare på
ansikten och dagrar, skälvande snittytor av liv,
miniatyrer av livsförlopp, på en ordens och
bildens musik, kvick och öm. Och genom
denna skiftande rikedom, fångad av en
kamera som oavlåtligt rör sig i snabba,
mjuka glid, framträder plötsligt konturerna
av en livslång konflikt mellan två rikt
utrustade artister, varandras meningsfulla
motsatser i konst och liv. Louis Jouvet finner
på en gång obarmhärtiga och humoristiskt
balanserade uttryck för det kusliga inre
sönderfallet hos en ännu i nedgången
oföränderligt charmant och lika spontant samvetslös
Aladdin, medan Victor Francen skänker sin
nobla hållning och rena diktion åt en
Noureddin, förgrämd av bittra och stingande minnen,
en tragisk karaktär, hel i linjen som de
klassiska gestalter han givit tunga, en
självplågare i sitt krav på kongruens mellan
liv-och dikt och hämmad på scenen av personliga
nederlag utanför scenen. Ett helt liv ha de
bägge repellerat varann. En passion i det
förflutna, minnet av en kvinna som varit
död i decennier, står emellan dem, bleknat
för den ene, smärtsamt tydligt för den andra.
Vad var sanningen om hennes död? Några
spända ögonblick i en upphetsad seen mellan
de bägge männen se vi liksom till botten i
detta evigt närvarande kärleksdrama i det
förflutna.
Den slutliga uppgörelsen mellan de två, då
den gamla konflikten halvt medvetet
proji-cieras över i den aktuella rivaliteten om en
ung gracil varelse, ett oskyldigt offerlamm
med blanka undergivna ögon (Madeleine
Orzeray) är ett subtilt arrangemang av det
slag, varmed Achard och Amiel bruka spetsa
sina bizarra psykologiska komedier. På film,
som, säga vad man vill, är en bastantare och
realistiskt mer betingad konstart än den
tredimensionella, blir det för subtilt. Det
smakar teater.
Det tunnar av i det franska filmflödet.
Desertören, regi: Moguy, dialoger av Achard,
är en västfrontsepisod kring en permission på
hedersord. Rälsen bombas och rivs upp
framför ett trupptåg, en ung okänd soldat med
Jean Pierre Aumonts tjugoårsveka och
lidelsefulla ansikte under stålhjälmen gör en
av-stickare till hemmabyn, modern och fästmön,
medan spåret lagas. Förloppen är grovt
linjerade men filmen har atmosfär. Den lämnar
kvar bilden av ett avskalat frontlandskap i
droppvått dis, uppblötta vägar, som löper
samman i en lervälling mellan illa medfarna
små hus, en improviserad kantin och en
sönderskjuten kyrka, där mässan ljuder sprucken
och tunn under halvmörka valv, soldater,
soldater och åter soldater, som gruppvis och
parvis trampa fram genom polarna, sura och
nedsmorda, då och då några civila, som envist
bitit sig fast vid hemorten, mest gamla män
och kvinnor på väg till och från sina hål, från
fronten en oavbruten monotont rullande
kanonad, det hela en vision av ställningskrigets
hela pressande tristess, uttryckt i ett oskarpt
journalfotos skärande svartochvitt.
Flickan jrån gatan, regi: Jeff Musso,
skildrar utan starkare artistisk pregnans, hur en
åldrande man med några decennier bakom sig
i kolonierna blossar upp ur sin askgrå apati
genom ett tillfälligt möte med ett anonymt
och blommande sensuellt väsen, som skjuter
upp i hans väg mellan trista pensioner. Det
slutar med ett crime passionel. Historien får
sitt intresse nästan uteslutande genom Raimus
på en gång grova och känsliga, hänsynslösa
och förfinade ansikte, där det trötta och god-
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
