Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrön i k a
berlinska teatervärlden. Manuskriptet har
drag av deras speciella dramatiska ekonomi.
Ingenting händer på en höft, varje liten
detaljepisod dyker i rätta ögonblicket upp på
nytt och ger situationen dess farsförstoring.
För övrigt är »Bel Ami» med sin luftiga
galg-humor och försåtliga vitsighet en fullgod
exponent för det berlinska gamänglynne, som
genom goda år och onda förblir sig
oföränderligt likt — en skyddsattityd mot både
förtvivlan och hybris.
Folkets hjälte, regi: John Ford, är en film
om Abraham Lincoln, som man där möter
som ung självlärd advokat, praktiserande i
en avkrok, där revolvern sitter löst och det
gäller att hålla höga rätten och framförallt
åhörarna på gott humör för att de inte ska
tröttna på en procedur, som de finner
märkvärdigt omständlig, och för tidsvinstens och
omväxlingens skull ta det hela lite mera rakt
på sak, kort sagt, avbryta förhandlingarna
och gå till lynchning. Det är inget litet
konststycke man lyckats med. Vad som här
utan alla åthävor och därtill med en
humor, som inte är vardagsvara i amerikansk
filmatisk hävdateckning, berättas om
ynglingen, vill antyda något också om den
slughet och barnafromhet i förening, som i
all vekhet dolde sig bakom den fullklappade
politikerns buttra och kantiga fasad, sådan
den numer i marmor blickar ut mellan
kolonnerna i Washingtons magnifika Capitolium.
Att rädda sina hjältar från den förrädiska
marmorn är ingen oviktig uppgift för
demokratierna. Henry Fonda ger en
förbluffande illusion i titelrollen. Är det en naturens
sällsynta lyckträff eller ger den gamla
pionjärprägeln alltjämt så tydliga avtryck i dagens
legeringar? Sin speciella lyster får filmen
genom en mjuk poetisk realism, som fått forma
bilder och förlopp. Den okuvliga viljestyrkan
och samtidigt liksom famlande eftertanken
smälter hos denna bondnyktra jättegosse från
Kentucky liksom samman i en fåordigt
charmfull, lite tafatt ynglingadrömskhet, som
fint korresponderar med det överrikt
blommande pionjärlandskapets både veka och
kraftfulla linje.
Lincoln är med också i Mr. Smith i
Washington, Frank Capras senaste satiriska storsvep
över den amerikanska samhällsfysionomin.
Men det är Lincoln, marmorgubben, som den
unge i politiken huvudstupa inslungade
landsortssenatorn Smith, en om politik absolut
ovetande ungdomsledare och dyrkare av stora
män och minnen, andlöst nalkas efter
ankomsten till Washington och senare med
något som liknar begynnande svart misstro
skickar en avskedsblick, när han efter kort
men intensiv erfarenhet av den upplysta
representantförsamlingen fått sina renhjärtade
uppsåt ordentligt klämda i plenisalens
politiska svängdörrar och sett dem för draget i
korridorerna sopas undan och föras bort i
korruptionens stora solkiga kanalsystem.
Men han morskar upp sig, ett beslut som får
också filmen att strama upp sig ur en alltför
stor rikedom på ordsvall och dialog, och
satiren sätter i med en festlig fanfar, när den
unge senatorn genom att rida på en paragraf i
konstitutionen levererar ett 24-timmarstal,
allt under det minor och kontraminor
explodera i kulisserna, medan bossarna arbeta upp
den allmänna opinionen, den dirigerade
pressens rubriker vråla ut sin sjuspaltiga
indignation, de hysteriska protesttelegrammen haglar,
blickarna från åhörarläktarna formligen suger
sig fast vid den ensamma gestalten därnere
med den allt hesare och sprucknare stämman
och den växande feberglansen i ögonen. »De
bägge närvarande sändebuden från ett par
diktaturer få här se ett exempel på kämpande
demokrati», meddelar det stora radiobolagets
utsände Jerring i mikrofonen. James Stewart,
den minst konventionella av filmhjältar,
övertygar oss sakta och säkert om
stålfjäder-spänstigheten hos denna unika senator, som
ju inte ser mycket ut för världen,
reinkarnationen av en don Quijote som flyttat
västerut.
Pä ärans fält är den missvisande titeln på en
ohygglig men expressiv och artistiskt
raffinerad batalj film från Filippinerna, regi:
Hathaway, som intensivt förtätar det långsamt och
hemlighetsfullt paralyserande hotet från en
vild och primitivt kraftfull bergstam i ön
Mysangs svårtillgängliga inre. Tiden är
1900-talets början. Med ormkall list preparerar den
attacken mot den uppskrämda
kustbefolkningen och den fåtaliga amerikanska
garnisonen, vars ledning försvagas genom att de
högsta officerarna, en efter en, stupa för
lömska bakhåll eller rabiata amoklopp. Den
hemlighetsfulla ringen sluter sig osynligt
kring fortet. Skräcken tar struptag på både
färgade och vita. Den som lyckas bryta den
utan andra medel än drastiskt sunt förnuft
och en auktoritet av det slag som inte behöver
ta kommandoton är den rådiga unga militär-
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
