Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Greveni ti $
läkaren (Gary Cooper). För de infödda
soldaterna demonstrerar han fyndigt och
handgripligt efter en expedition på egen hand till
djungeln, hur angriparna visserligen inte
frukta döden men väl utsikten att bli
begravda i en svinhud, vilket betydligt bryter
förlamningen hos menige man.
Kommendanten gör han medveten om att hans ödesdigra
tvekan är en fruktan för prestigen. Små medel
och stora verkningar. De vaknande insikterna
får bladet att betydligt vända sig på ärans
missförstådda fält, och det kommer en viss
fantastisk galghumor över den ohämmade
slutbataljen, där ljusbitar slungas i väg med
åtminstone tillfälligt samma skrämseleffekt,
sedan dynamitpatronerna tagit slut.
När regnet kom, efter Bromfields rikt
instrumenterade roman om den rämnande
vulkaniska grunden inom och utom människorna,
västerlänningar som infödda, i en stor indisk
stad, har i Clarence Browns regi blivit en
story rätt och slätt, magnifikt interfolierad
av skyfall, jordbävningar, brakande
fördämningar, anblicken av hus, broar och människor
som spolas bort av väldiga vattenmassor,
kvarter i brand, kort sagt en vräkig apparat,
som skulle känts mindre beklämmande, om
bildspråket i övrigt inte varit så torftigt.
Man och kvinna, resultatet av Paul Fejos
och Gunnar Skoglunds filmexpedition till
Siam, framträder som en vinnande konstlös
novellett i läcker brun toning om mödan
och de felslagna förhoppningarna kring en
handfull ris, den torftiga skörden ett första
missväxtens år på den lilla plantering som
ett ungt graciöst siamesiskt par brutit upp
åt sig i djungeln. Människor, växt och djur,
apor kring hyddan och elefanter i
teakskogen, en behagligt insmickrande liten exotisk
slinga, östern sedd som vi västerlänningar
helst vill se den.
Med livet som insats, Alf Sjöbergs första
talfilm, visar en bildens uttrycksfullhet och
förtätning, som man i svensk film annars
bara mött i Per Lindbergs bägge
inspelningar. Den är byggd på en finsk
revolutionsnovell från det röda 1918, fast miljön
här hållits mer svävande finsk-baltisk, och
den fångar med sin tunga rytm något av
det dova och ångestfulla i vardagstrycket
över en erövrad stad med spioneri och
kontraspionen bakom linjerna. Dessutom
är den spännande, allt mycket sällsynta
ting i svensk produktion. Men den har
mindre att säga om människorna. Åke
Öhberg, Aino Taube och Anders
Henrikson ha samtliga ansikten av alltför ljus
och intellektuell prägel för att kunna
övertygande träda mot oss med den
sömn-gångarlikt säkra instinktmässighet, som tar
oss så helt hos de om orden famlande
gestalterna i de franska filmer, som Sjöberg
väl haft som konstnärlig riktpunkt. Nu
verkar spelet med sitt långsamma glidande
och intensiva stirrande snarare avantgarde
av år 1928, efter det ryska genombrottet.
Och man har intrycket att Sjöberg
snarare tagit vid exakt där han slutade den
gången för tolv år sen då han kom med
sin alltför litet beaktade och enda
stumfilm »Den starkaste».
Gustaf Molanders och Gösta Stevens med
stort intresse motsedda film om Emelie
Högquist visar upp några glättade
kulturhistoriska blad men ger inte Signe Hasso
tillfälle att berätta mycket vare sig om
människan eller artisten, och den är
anmärkningsvärt illa fotograferad i allt vad
ansiktena gäller, Hassos och de övrigas. Att
få se Karl Johans vaktparad kliva mellan
vattenpussarna i Torget är dock alltid något,
och till det unika i filmen hör också
anblicken av Sassnitzfärjan 1842. Men vilket
tillfälle har här inte gått förlorat!
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
