Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Runebergsminnet 5 februari 1940. Av Hugo E. Pipping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergsminnet
gentemot Finland konstitutionellt sinnade
Alexander II i motsats till hans fader,
Nikolai I, den börne härskaren, som ej erkände
rätten, men på sitt vis var personligt
rättvis. Ljus och skugga fördelas sålunda
måttfullt. Förakt ägnas blott Rhaistes som
smyger omkring likt en orm och ställer
sig in, där han vädrar framgången, tjänande
två herrar: en typ som tyvärr inte saknas
i spelet Finland-Ryssland, men som blir
mera renodlad i ett långt senare skede.
Som en verklig profetia ter sig den ur
dramats synpunkt något konstruerade
händelsen, att Leiokritos, låt vara av misstag,
dödar sin egen son. Men i verkligheten
gick det just så i Finland och Ryssland i
sinom tid. Tyranniet och imperialismen i
Ryssland gjorde slut på de ädlare avsikter,
som hade funnits företrädda inom
härskarhuset. Då tsarismen genom sin våldspolitik
under ofärdsåren kring sekelskiftet sökte
slå ned, som den trodde, de sista resterna
av den gamla svenska rättstraditionen, gav
den i stället dråpslaget åt den lojalitet
gentemot kejsarhuset, som hade vuxit
fram, just i misshugg, såsom då Leiokritos
dödade sin son Leontes. I stället styrdes
kosan allt rakare mot den gamla ättens
styrelseform och mot friheten:
Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om,
men evigt oföränderligt det rätta är.
Kampen för legitimiteten ja t. o. m. för
rättsidén, åtminstone såsom den framställs,
skulle te sig abstrakt och livlös, om det
inte fanns en konkret mening i denna stil
där bakom. Till rättsbegreppet knöt sig
hos Runeberg trohetsplikten. Ord sådana
som tro, trohet, trofasthet återfinnas ofta
i hans övriga diktning, i hans rena lyrik,
och han kände sig säkerligen just med band
av detta mänskliga slag knuten till den
svenska rätts- och kulturtraditionen, men
samtidigt till rikshälften Finland av det
gamla riket.
Samma dubbla, innerliga trofasthet låter
skalden formligen stråla fram i några ord
av Ajas’ änka, den åldriga Tekmessa.
Hon ger svaret på frågan, varför
legitimisterna stanna kvar, trots de nya härskarnas
förtryck:
Så hör det, därför att den mark jag trampar här
känns mjukare för mina fötter, att den luft
jag andas här, är ljuvare än annorstäds,
och därför att det skönaste bland tungomål,
hellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här.1
Ännu klarare och åskådligare och med
direkt adress framträder Runebergs
inställning till den svenska rättstraditionen
i den välbekanta, dramatiska situationen i
Landshövdingen. På Wibelii domarbord
låg Sveriges lag,
. . . vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd.
Och han tillägger som en anvisning åt
framtiden, att
. . . lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till.
Det var icke en och två av Finlands
domare som efter Landshövdingens föredöme
ställde sig bakom Sveriges Rikes lag av
1734 och hellre läto sig spärras i ryska
fängelser och släpas till Sibirien, än de
sveko den. Det var Viborgs hovrätt. Det
var Pehr Evind Svinhufvud. Vad gav dem
kraften? Lagen? Runeberg? Samvetet?
Lagen, rättstraditionen har betytt
oändligt mycket i Finland. Den har ägt kraft
långt utöver det formella eller magiskt
bindande. Den har varit en positiv kraft.
Runebergs konstnärliga
gestaltningsförmåga och djupa patos har varit en väckelse
för de sovande och en förnyelsens källa för
törstande ökenvandrare. Själv skulle han
1 En liknande, men i detaljer avvikande
tolkning av Kungarne på Salamis har förut
framställts av min far, professor Hugo Pipping,
i ett tal vid Svenska Litteratursällskapets i
Finland årshögtid den 5 februari 1924. Min
bortgångne vän, litteraturhistorikern Erik Kihlman,
hade varit inne på motsvarande tankegångar i
en otryckt uppsats, som han en gång refererade
för mig; detaljerna ha likväl fallit mig ur minnet.
III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
