Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Posthuma dikter. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POSTHUMA DIKTER
Av NILS SVANBERG
Ensamhet
du i vars väldiga vidd
lidelsen läks och blir sång
besvikelsen renas till tanke
trötthet och fåfäng möda förvandlas
och mogna till kommande dåd.
Den som har funnit dig
kan gå genom myllrande städer,
gå genom människors hopar,
se deras leenden, lyss till deras tal
och likväl befriad från dem och sig
själv och allt som föröder
leva för kraften som gror i hans själ.
En kväll stod allting grönt i sådant
skimmer
av sol och regn som efteråt gör väl
och kommer en att tro, att man
förnimmer
meningen med det underting som kallas
en människosjäl.
Är jag ej längre träl?
Får även jag av glädje genomsvallas?
Min glädje och mitt kval är allas. —
De ord min längtan finner, mina rop
förklinga ej i mörkret, kvalfullt tunga,
med någonting i dagen hör det hop,
med något ungt.
Huru vinna åter vad man mistat?
Hur blir våren ljuv när vintern varit?
Huru kan man leva när man lidit
starkt och länge, utan hopp om lycka.
Dolda makter väcka upp det döda.
Solen lyser på den döda marken.
Glömskan bredes som av ljuva händer
över den själ som lidit starkt och länge,
på en själ som vaknar upp till lycka.
Livet är ömkligt, lågt och litet.
Liten du själv och din värld.
Stort är allena det heliga nitet
— striden som tager dig,
längtan som drager dig
ut på en drömmande färd.
Döden skall komma, och elden som
bränner.
Det som är stort skall bestå.
Det som är stort är den glädje du
känner,
sorgen som stungit dig,
drömmen som tvungit dig
vaka och söka och gå.
Sången
Som vandrare, när de försmäkta
vid källan i öknen och dö
med armarna längtande sträckta
mot oasens förlösande sjö —
så gick jag i sörjande dagar
för modlöshet glömsk av den vän,
som samlar ens ve när man klagar
och ger det som glädje igen.
Och hör! Det var tonernas ljusa,
klart svala och susande våg,
som stillnad upphörde att brusa,
och lugnet på djupet jag såg.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
