Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nils Svanberg 1902—1939. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
rytm samt Svävande rytm. Här är inte plats att
redogöra för de mångdiskuterade problem av
metrisk, rytmisk eller terminologisk art, som
Svanberg behandlade, delvis med kritik av
N. Beckmans »Den svenska versläran», delvis
i någon opposition även mot Bernhard Risberg.
Hans musikbegåvning och kunskaper på detta
område gåvo honom en särställning. Det är
påtagligt, att han med förkärlek behandlade
de rytmiska problemen och att hans främsta
verk äro rytmiska diktanalyser. I detta
sammanhang bör framhållas, att han utredde
frågan om det avgörande för skillnaden
emellan akut och grav accent, nämligen att den
senare har en egendomlig sjunkande tonalitet
på första stavelsen. — En kort men viktig
artikel är också Stilistisk jämförelse (1929).
1930 disputerade han för den akademiska
graden med ett stort språkhistoriskt arbete,
Studier i språkets teori. Detta utomordentligt
grundliga och sakrika verk är det första
svenska, som ger en översikt över
utvecklingen av språkforskningen från äldsta tider.
Bokens tre kapitel: Stilen och språket, Den
grammatiska formen och Satsen, utgöra en
första del av ett tyvärr ofullbordat arbete.
Han gav det undertiteln Kritiska och
historiska bidrag för att betona, att det inte var en
fullständig och sammanhängande
vetenskapshistoria. Det är enastående i den svenska
filologiska litteraturen. Med sitt arbete avsåg
Svanberg att lägga en språkhistorisk grundval
för den nya disciplinens metoder och vidare
utveckling.
Studier i språkets teori var så mycket mera
välkommet, som man under ett par årtionden
bland nordisterna i Uppsala hade hyllat olika
åsikter just om teorien, samtidigt med att det
uppstod ett intresse för stilforskning. På
1890-talet var Adolf Noreens åskådning den
gällande. Dess huvudtes innehöll, att språket
först och främst var ett meddelelsemedel.
Denna uppfattning kom småningom att bli
dragen i tvivelsmål av somliga bland oss.
1899 och åren närmast efteråt vågade jag
hävda, att språket först och främst var ett
uttrycksmedel — trots att vår vördade och
älskade lärare vidhöll meddelelseteorien och
visade missnöje med avfallet. Så mycket mer
styrktes vi, när Karl Vosslers Positivismus
und Idealismus (1904) och Sprache als
Schöp-fung und Entwicklung (1905) nådde fram till
Uppsala. Benedetto Croces Estetica verkade
i samma riktning. Mycket betydelsefull var
också Olof Östergrens Stilistisk språkveten-
skap (1908), som dels gav en rikhaltig
översikt av den stilistiska forskningen i utlandet
och dels kritiserade Noreens teori med skärpa,
på samma gång, som den omfattade en mycket
värdefull bibliografi över stilistisk litteratur i
de nordiska länderna och behandlade åtskilliga
stilistiska spörsmål som diktens och prosans
språk, nyskapelse, stereotyper o. s. v., vilka
voro egnade att väcka intresse för och
underlätta svenska stilstudier. Svanberg vände sig i
sin disputation mot Noreen med ungefär
samma invändning som Östergren. Enligt
Noreen var det »icke så mycket de talade
ljuden som de hörda, icke så mycket det
menade innehållet som det förstådda», som
var språkets innehåll, citerar Svanberg. »Det
blir ej längre», fortsätter han, »fråga om
språket som meddelande utan språket som
det meddelade. Till förmån för den receptiva
parten blir den producerandes roll
eliminerad eller åtminstone förnekad all
väsentlighet. Var skulle väl det ändamålsenliga ligga
i en metod, som sysslar med det sekundära,
nämligen den hörandes uppfattning, i stället
för det primära, nämligen den talandes
uttryck; primärt därför att det ej kan bli tal om
att andra skola förstå den som ej förstått sig
själv.» Att Svanberg slöt sig till den
individualistiska uppfattningen förenade de tidigare
försökarna med den moderna stilistiska skolan
under Svanbergs ledning. Ett organ för
stilstudier i Uppsala, Språk och Stil, hade
grundlagts av mig, Bengt Hesselman och Olof
Östergren 1901. Det fick 1921 titeln
Nysvenska Studier och präglades på 1920-talet
framför allt av Svanbergs bidrag. 1935 vart
han medredaktör och började samtidigt ännu
en stilistisk skriftserie, Skrifter utgivna av
Samfundet för stilforskning. Sedan han blivit
docent på doktorsavhandlingen, började han
sin akademiska undervisning, som mycket
snabbt drog till sig uppmärksamhet och
åhörare. Han var outtröttlig som lärare. Hans
moder har berättat, hur han utan hänsyn till
tidsförlusten strävade vid sitt piano att lära
ut de rytmiska förhållandena — ack, så
svårbegripliga för de omusikaliska! — med
glädje och obegränsat tålamod. En av hans
lärjungar skrev vid hans bortgång: »Många
äro de studenter som med tacksamhet skola
minnas hans seminarier, där hans brinnande
intresse ryckte med och eggade till egna rön.
Hans forskning har också haft betydelse och
gett impulser åt stilforskare i hela Norden.»
Under flera perioder uppehöll han professuren
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
