Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Nils Svanberg 1902—1939. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G : s o n Berg
i nordiska språk vid Uppsalauniversitetet och
stod 1936 på tredje förslagsrummet till
professuren i svenska språket där.
*
Det är intressant att se, med vilken klokhet
han steg för steg vann mark för stilistiken.
När han efter fyra års akademisk verksamhet
vände sig till en litterärt intresserad läsekrets
med ett större verk i ett stilistiskt ämne,
riktade han analysen på Heidenstams och
Frödings diktning, övertygad om att den
nyare litteraturen ägde större förutsättningar
att vädja till intimt förstående. Det sätt varpå
han utförde sin tolkning var nytt och
överraskande. I stältfet för den vanliga
dispositionen med uppdelning av innehållet i t. ex.
naturskildring, situationsteckning,
substantivets frekvens, bildspråk o. s. v. — vilket
kan vara nyttigt som materialsamling men är
onöjaktigt som nytolkning, återupplevelse —
sökte Svanberg en smidigare, långt mera
nyansrik framställningsform, som följde
närmare med dikten i dess utveckling och
berörde olika faktorers samspel. Syntaktiska och,
i ännu högre grad, rytmiska företeelser blevo
föremål för en analys, som i oanad
utsträckning visade, att de hade vida större betydelse
för stämningarnas skiftningar, för lynnesdrag
och uttryckskaraktär än man föreställt sig.
Svanberg ådagalade, att en »författarstil» som
Heidenstams eller Frödings är långt mera
sammansatt och rikt skiftad än man tror,
särskilt bland litteraturhistorikerna.
Svanbergs bok fick en utomordentligt god
kritik av både språkmän och författare. Icke
mindre erkännande gavs hans nästa bok,
Svensk stilistik, som kom ut 1936 och är »ett
första försök till sammanfattande
framställning av det vetenskapliga stilstudiets problem
och arbetssätt från svensk synpunkt», som
det heter i förordet. Den är som alla Nils
Svanbergs arbeten mycket innehållsrik, klar och
klok. Tyvärr är det i regel otacksamt att
skriva handböcker. De skola vara så korta
som möjligt, mycket, som borde varit med,
måste uteslutas, och alla ha olika meningar
om vad som borde uteslutits av det som togs
med och tvärtom. Det är ett och annat i
boken, som jag skulle velat ha annorlunda,
men jag beundrar den skicklighet, med vilken
Svanberg lyckats pressa in ett så stort och
väl disponerat material inom den trånga
ramen. Hade det unnats honom att få ge ut
en andra upplaga, skulle den utan tvivel
blivit hart när oöverträfflig.
Tegnérstudier, Svanbergs andra — och
sista — stora monografi, är utan tvivel hans
förnämsta verk. Ämnet var utomordentligt
rikt, och man kan väl säga att tolkaren var
kongenial med sin uppgift. Han lade sin
tolkning efter stora linjer. Inledningen behandlar
den senare 1700-talsdiktningens
kompositionsteknik i en snabb översikt. Så följer en
ytterst instruktiv undersökning av
kompositionstyper hos Tegnér, rikt belyst med
exempel och paralleller, som vidgar sig till en
utvecklingshistorik av Tegnérs teknik — med
analyser av bl. a. Flyttfåglarna, Krigssången,
Svea, Sång till solen, Karl XII och Fritiofs
saga. Värdefullast tycks mig här den
uppmärksamhet, med vilken Svanberg följt
känsloskiftningarna i skaldens själsliv, de
plötsliga växlingarna och idéassociationerna,
fantasispelet, improvisationerna och infallen.
Det impulsiva och eldiga, strålande och
storslagna, mäktiga och praktfulla, som präglade
en stor del av hans diktning, är naturligtvis
också beaktat. Även om man inte kan följa
tolkaren i alla hans förklaringar av olika
stildrags och uttrycks innebörd, övertygar han
i helhetsbilden. Ingen har som Svanberg
studerat rytmernas betydelse, och det kapitel
som ägnas dem är bokens största och
innehåller mycket nytt, vilket även gäller det
följande, Syntaktiska drag. Ett slutkapitel
behandlar Tegnérs bildspråk. Tillsammans
»komplettera de helhetsbilden av Tegnérs
stil». Den sammanfattas med orden: ett
växelspel av klarhet, yra och mjältsjuk desperation.
Tegnérstudier är ett alltigenom inspirerat
verk. Det är buret av kärlek och beundran
för den skald, vars diktning han sökt ge
förnyad aktualitet och uppmärksamhet. Man
kan naturligtvis göra invändningar mot både
ett och annat i hans tolkningar, ställa sig
tveksam i fråga om den stora tillit som han
hade till sin intuition eller som Hjalmar
Linder anse att »Svanbergs personliga sätt
att föra sin undersökning var betydelsefullare
än den metod han gjort sig till förespråkare
för». Men man måste minnas, att för honom
gällde det ju framför allt att söka finna nya
vägar, att pröva sig fram. Jag vill också
erinra om Svanbergs ord: »den humanistiska
forskningen kan i själva verket aldrig undvara
subjektiv värdering, personlig upplevelse».
Man kan tycka, att det rytmiska fått göra sig
alltför brett. Men det är ganska naturligt,
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0156.html
