Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
till ett minimum och i stället söka vinna ett
maximum av förandligat uttryck.
Strävan efter immateriell verkan och
själsligt uttryck kommer alldeles särskilt
fram i hennes självporträtt. Många ha
påpekat att hon i sin självrannsakan följer en
liknande bana som Rembrandt.
Ungdomsporträtten av båda visa den materiella
glansen och klarheten i iakttagandet av de rent
yttre kännetecknen, men sedan följer slag i
slag djupBorrandet och sökandet efter hel
och uttrycksladdad form, en strävan efter
själslig tolkning, som hos båda kulminerar i
ålderdomens självporträtt. När börjar Helene
Schjerfbeck se sig själv på ett nytt sätt,
sedan hon först i ett porträtt »med
pannlugg» 1885 dokumenterat sin yttre, nordiskt
blonda fysionomi? Det synes vara omkring
tio år senare, i självporträttet 1894, där hon
ser sitt huvud stiga upp med smal hals ur en
mörk klänning med något av skönheten hos
den isolerade blomman i ett genomskinligt
glas — se den ett par år tidigare i Petersburg
målade blekröda rosen i sitt glas! Här
framträder både i blombilden och i självporträttet
något som man vill tyda som självvald stolt
isolering, hennes främlingsattityd inför en
brokig och larmande tillvaro, denna
mångfald som hon för framtiden vill reducera i
bilder av egen inneboende skönhet.
Efter sekelskiftet sätter hon in sin
egenartade linje- och ytkonst och avlägsnar sig
allt mer från illusionen. Ett självporträtt
från 1912 visar för första gången ett spänt
drag, någonting i blicken som är nytt,
närmast vill man karakterisera den som
patetiskt forskande. En målning från 1926,
Konvaljer i blått glas, har en sällsam skönhet.
Där är så gott som allt »botaniskt» borta,
om man endast söker klargörande konturer,
men i gengäld finner man så mycket mer
av blommans svala charm i gröna och vita
toner. Det »riktiga» är nedskuret till något
halvt overkligt men blommans väsen har
tolkats. Just samma konstnärliga
reningsprocess undergår också, som nyss antyddes,
hennes syn på sig själv. Det sista
självporträttet på utställningen visar oss ett ansikte,
där till slut endast den intensiva
konstnärsblicken i det man kallar själens spegel,
ögat, framstår som det väsentliga i bilden.
De asketiskt förfinade dragen kring denna
brännpunkt äro givna med subtil enkelhet
i några få konturer och toner.
I januari utställde den finske skulptören
Jussi Mäntynen i Galerie moderne. Fem år
ha gått sedan han sist utställde här och
alltjämt hävda hans djärvt förenklade
djurstudier sin rangplats i nordisk konst. Det
var stimulerande att på nytt få glädja sig åt
hans utsökta behandling av olika material,
trä, granit, brons, och finna hur säkert hans
känsla för materialets möjligheter inriktas
mot den biologiska skönhet i rörelse och
form han vill komma åt hos djuren, av vilka
särskilt lon och älgen synas egga hans
bildfantasi. Enbart titlar som »min sagoälg»,
»vårkänslor», »ilsken lo» och »Lemminkäinen
och älgen» röja en starkt känsloburen
inställning till djurvärlden, en gripenhet inför dess
livsyttringar, som leder tanken till vår egen
utmärkte djurskulptör Arvid Knöppel.
Män-tynens utställning förmedlade en stark
stämning, som än mer förhöjdes av det samtidigt
i lokalen utställda kamerareportaget från
Finland, utomordentliga bilder tagna före
och under ofärdens utbrott av den
amerikanska fotografen Therese Bonney.
Bland andra utländska gäster i Stockholm
under de sista månaderna märktes även en
norrman Hans Haakö (i Gummessons
konsthall). Han kom med en exposition som
blommade friskt av färg i rappa, en aning
»hejiga» penseltag. Denna levnadsglada och
flyhänta generositet har något bestickande
och även värmande, men många ting
saknade prägeln av slutgiltig konstnärlig
bearbetning. Till de bästa hörde ett luftigt
strandlandskap från Bornholm.
Kati Nordgrens utställning i De ungas
salong hade en viss frapperande ton. Den
unga konstnärinnans nyfikenhet på människor
och miljöer (kaféer, parker, folksamlingar
m. m.) var smittande. Man fick en
föreställning om en snabbt blickande observatör, som
jagade karakteristiska glimtar. Det vore
värdefullt om denna ivriga och ambitiösa
konstnärsnatur ville lära sig begränsningens
konst och av de många splittrade uppslagen
utvinna en djupare personlig hållning.
Hennes goda färgsinne och ovanliga intresse för
sociala motiv ge en rätt att hysa vissa
förhoppningar om hennes framtid.
Lennart Gram (februariutställare i
Svensk-Franska Konstgalleriet) tränger djupare in i
de problem, som legat Kati Nordgren om
hjärtat. Sensibiliteten och den stegrade
iakttagelseförmågan delar han med
konstnärskamraten Curt Clemens, som i höstas
hade en mycket uppmärksammad utställning
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
