Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
i samma lokal. Kanske ändå en hel liten
konstnärsgrupp söker sig väg mot motiv,
som knappast varit aktuella sedan
Sager-Nelsons och Ivar Arosenius’ dagar! Många
granskare av de sista femtio årens svenska
konst ha konstaterat den förvånande
fattigdomen på lyrisk människoskildring,
åtminstone om man nu bortser från de icke
heller så talrika djuplodande porträtten.
Naturen fyller den svenske målaren med
bävan och kärlek, men han gör gärna en
tvärvändning förbi problemet människan.
Om man —■ något orättvist — tillspetsar
läget, kan man inför utställningsväggarnas och
museernas oändliga rader av landskap,
stilleben och modellstudier få lust att beklaga den
rädsla att verka »litterär», som satt sin
prägel på så många målare.
Det formella kravet på utsökt kolorit,
balans i komposition, uttrycksfullhet i själva
tekniken etc. — allt detta som inneburit så
många strålande landvinningar inom den
moderna konsten har sålunda ofta blivit
ensamrådande på bekostnad av det mänskliga.
För Sveriges vidkommande ha jämförelser
med Norge i detta avseende många gånger
varit aktuella, både nu och på 8o-talet.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe citerar i någon
uppsats ett brev från Richard Bergh till
Georg Pauli: »En mängd småtavlor, ljusa,
lätta, delikata, fina i färgen, kvicka i touchen,
med ljusblåa himlar och blommande
äppel-trän (du har själv några dylika, Kreuger
likaså) skola göra gott att sticka emellan
med ...» och knyter därtill reflektionen: »Det
tycks oss svårt att finna förbindelseleden
mellan detta ljusdruckna eller i kräset grått
stämda, utpräglat sensuella måleri och
tidevarvets mentalitet, sådan den kom till
uttryck i pressen och litteraturen.
’Opponenterna’ satte in sin reformvilja på de alltför
högofficiella konstförhållandena hemma •—
och på konstens formella sidor; naturalismen
blev för dem i första hand en artistisk metod.»
Är figurstudiet och människoskildringen
för Gram och några till i den unga svenska
konsten »i första hand en artistisk metod»?
Man kan väl säga klart nej till detta utan
att förbise eller undervärdera de
kompositionella och koloristiska förtjänster, som de
också vinnlägga sig om. Lennart Grams
utställning i Svensk-Franska blev åtminstone
för anmälaren en konsthändelse av största
intresse. Landskapen i deras något
vacklande, lyriskt obestämda hållning gledo
undan, men människorna, figursakerna, grepo
tag i en. De öppnade sig liksom på två plan
för betraktaren; ett exempel: »Mot blommig
tapet» hette en tavla — vilken bra taveltitel
för ett verk av en elev till Matisse eller
Bonnard! Namnet väcker föreställningar om
lösningen av en hel rad koloristiska problem.
Men Grams tavla har också något annat.
Innerlighet, kanske en rofylld meditativ
stämning — det är svårt att finna ord för
egenheter, som länge varit så "ovanliga i
tavlor. Där finns något omedelbart, ibland
rörande i sin okonstlade mänsklighet, se t. ex.
den i formellt avseende kanske icke helt
klarade bilden med flickan som provar en
klänning eller »Flicka planterar blommor».
»Den röda morgonrocken» var också
dubbeltydig på gramskt vis, en viss
färgkombination av intresse men än mer en
människostudie av mycken vekhet och grace.
Detsamma gäller det förfinade damporträttet,
som i katalogen hette »Gula krysantemum»,
återgivet som plansch i detta häfte.
Samtidigt med Grams utställning visades i
Svensk-Franska Konstgalleriet en av
norrmännen Willi Midelfart, Aage Storstein
och Henrik Sörensen utförd samling
målningar efter italienska och andra gamla
mästare, fria kopior som egentligen hade
karaktär av temperamentsfulla dagboksblad
och som avslöjade en frisk tillämpning av
modernismens konstsyn på de gamla
stormästarna. Det lilla formatet på dessa
oljemålningar och gouacher kunde ibland
förstärka intrycket av ettrig koncentration och
häftig upplevelse av de stora förebildernas
väsentliga drag i komposition, färghållning
och rytm. Framför allt är det något frejdigt
norskt i en sådan omedelbar kontakt med
förgången tids konstvilja och i en sådan
envis lust att vilja göra gamla
kompositionsregler fräsande aktuella. Den andan fostrar
bl. a. monumentalmålare och sådana finnas
många i Norge.
En gediget skolad målare med kontinentens
målarkultur som säker tillgång är Sixten
Lundbohm, vars utställning i Färg och Form
väckte berättigat intresse. Som konstnärstyp
är han mycket olik en sådan som t. ex. Gram,
han håller sig till det artistiska uttrycket
och prövar sina plan- och färgfläckseffekter
på ett stillsamt reflekterande sätt i landskap,
figurstudier och stilleben. Cézanne synes ha
spelat en icke oväsentlig roll för
uppbyggnaden av många motiv.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
