Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Selma Lagerlöf före Gösta Berling. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
drillade i välläsning, ej hört maken till. Där
var ett patos som ingalunda saknade falska
betoningar, och hon liksom smekte orden
innan hon nändes släppa dem ifrån sig —
»sög på dem som en unge på en karamell»,
sade en av kamraterna. Jag minns särskilt
hur hon tryckte på ordet skön i olika
former och sammansättningar. Men ändå!
Denna läsning grep. Omedvetet kände vi
väl att den gav uttryck åt en inlevelse, en
kongenialitet som ej vi voro mäktiga.
Kulneff i Fänrik Ståls sägner var ett av
hennes bravurnummer, och särskilt i denna
strof släppte hon lös sitt patos:
Och älska var hans hjärtas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val,
Han kom blott från en blodig dust
Och gav helt fermt en bal.
Och se’n han lågat natten ut,
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde den ur närmsta bål
Och drack sin avskedsskål.
En kavaljer som de på Ekeby skulle
med förtjusning hälsat i sin krets!
Från denna, man kan ju på visst sätt
kalla den naturläsning, arbetade Selma
sig småningom fram till en som var fri från
alla obehöriga prydnader och falska
betoningar. Och så vacker, uttrycksfull och
förmedlande alla olika stämningar och
skönhetsvärden som hennes läsning ur egna
verk var gör ingen henne det efter.
Oförglömliga minnen!
Först i andra avdelningen smälte Selma
helt in i vår krets. Då överraskade hon oss
med en sonett om var och en av kamraterna,
som visade att hon studerat oss och
tämligen ingående kände oss, vår styrka och
vår svaghet. Därmed var bandet oss
emellan knutet, och hon förblev sedan hela
tiden för oss den kloka och goda, redbara
och rådsnara kamraten. Och så hade hon
gudskelov humor!
Om sin sonettdiktning — det blev med
lärarnas och några teatersonetter ett
femti-tal — har hon själv skrivit:
Under mina seminarieår hade det åtminstone
gått lätt och ledigt att sätta mina tankar på rim.
Jag hade helst skrivit sonetter och jag hade
kunnat förfärdiga en dylik liten dikt på en kort
stund, undansnillad från läxläsningen. Jag vågade
visst inte tro att mina sonetter voro fulländade,
men de hade åtminstone flutit ner på papperet
utan möda, liksom utan mitt eget åtgörande.
Att skapa dem hade endast livat upp mina trötta
sinnen och hade varit min käraste förströelse.
Jag hade inte haft några stränga fordringar på
mig själv på den tiden utan betraktat hela
författarskapet som en lustig lek.
I ett brev första terminen i Landskrona
kallar hon sonetterna ett stort ursinne,
som visserligen erbjuder ett stort intresse,
dock mest negativt. Trots denna hennes
egen bedömning vågar jag dock ge några
prov.
Hennes egen sonett är tämligen
intetsägande och röjer hur förbehållsam hon
var om sina författardrömmar.
Hon svärmar nog för mycket smått och gott.
Men inte älskar hon just provlektioner,
ej seminarieklockans gälla toner,
ej kriarättning ens då pius hon fått.
Men akten er att ni ej luras blott
av hennes överlägsna små fasoner,
av hennes lust för lärda diskussioner;
det roar henne nu att gå i blått.
Måhända skall hon snart till landet fara
och grädda plättar eller valla kor,
därpå kan ingen mänska säker vara.
Sist får jag ej att tala om förgäta
vad högst av allt hon älskar som jag tror:
en äkta dårskap och sin långa fläta.
En av kamraterna, Ingeborg Schultz,
var släkt med Albert Gellerstedt och bodde
i hans hem. Hon läste för oss av hans
dikter och hans utsökta prosastycken,
och vi hörde henne gärna berätta om
»farbror Albert». När Selma väl blev
invald efter honom i Svenska akademien
var det med en viss stolthet och tårade
ögon som Ingeborg åhörde hennes
inträdestal, och vid den kamratfest som Selma
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
