Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Selma Lagerlöf före Gösta Berling. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
Selma var nog i allmänhet ganska
förbehållsam om sitt religiösa liv. En liten
episod från seminarietiden minns jag. Vi
sågo tillsammans Munkåcsys på Blanchs
konstsalong utställda stora målning Kristus
inför Pilatus.
-—- Vad han lider, den människan.
— Människan?
— Ja, du vet att han var gud, men det
vet inte jag.
En av de sista gånger jag träffade
Selma var i samband med vår gamla kamrat
Hildur Djurbergs begravning.
Jag frågade henne om hon läst
kyrkoherde Thure Bergströms märkliga bok
När livets förlåt rämnat. Han visste att
den skulle väcka strid bland både teologer
och allmänhet, och den utgavs först
posthumt av hans vän biskop Einar Billing.
Bergström behandlar med samvetsfullt
allvar och logisk skärpa de tre olika
läromeningarna om livet efter döden:
dualismens om ett evigt helvete och en evig
himmel, apokatastasislärans om alltings
återställelse samt slutligen läran om det
ondas och därmed de ondas slutliga
förintande, annihilitetsteorin, som han- själv
ansluter sig till. Jag skickade Selma
boken och hon skrev om den:
Boken har jag läst ut i går kväll, och jag vill
genast säga, att författaren helt säkert var en
ganska invigd människa och troligen hade haft
djupare andliga upplevelser än vad han förråder
i denna skrift. Vad han säger om den möjliga
tillintetgörelsen kan jag varken säga nej eller ja
till nu genast, jag får se hur det kan ligga och
mogna inom mig. Men vad som gör att jag är
dig så tacksam för att du sänt mig boken, det är
den däri förekommande utredningen om ande,
själ och kropp. Det var en väckelse. Har jag under
senare år levat bara ett själiskt liv, inte ett
andligt? Har det andliga lämnat mig? . . . Ingen
kan svara på dessa frågor mer än jag själv, men
en uppskakning är säkert mycket nyttig.
— Ser ni, jag är en sund och klok
människa, så jag måste ju pinas av alla de
besynnerligheter som sägs om mig, yttrade
Selma till den norska författarinnan Helene
Lassen, då hon skulle skriva en bok om
henne och Selma anhöll att få se
manuskriptet.
Ja, sund och klok, hon kunde ha tillagt
redbar och god, med ett vaket sinne för
realiteter, medkänsla för verkligt lidande
hos både individer och folk och en säker
slagruta när det gällde att sovra äkta
känsla från sentimentalitet. Mot yttringar
av den förra kunde hon även när den tog
sig häftiga uttryck vara vänligt
överseende, aldrig mot den senare. Hennes
humor och en viss självironi hindrade
henne från att låta all hyllning stiga
sig åt huvudet. Så lärde vi kamrater
känna henne, men vi anade också att hon
var ett fantasiens gudabarn, och vi ha
känt glädje och stolthet över att vi redan
då trodde på hennes framtida
diktargärning, ja kanske mer än hon gjorde det
själv.
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
