Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Selma Lagerlöf före Gösta Berling. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selma Lagerlöf före Gösta B e r l i n g
komma att finna många fel som jag inte
ser. Jag är ingen säker domare när det
gäller er.»
Men det var hon ändå. Selma skickade
alltjämt in dikter och Esseide tryckte.
Men dikterna gingo tämligen spårlöst
förbi. Visserligen gillade Esseide alltjämt
sonetterna, men hon medgav att de andra
dikterna hade något bundet över sig,
med ett ord att de voro tråkiga. Och så
kom den bestämda uppmaningen: Skriv
prosa i stället! Resultatet blev en novell,
som kom tillbaka med omdömet:
Innehållet gudomligt! Stilen avskyvärd!
Emellertid växte nu det ena efter det
andra kapitlet av Gösta Berling fram.
Hon skickar Balen på Borg till Esseide,
som är förtjust, men befaller att det skall
förkortas med hälften.
När så prisbedömningen uti Idun kom
och Selma reste till Stockholm, läste hon
upp flera andra kapitel för Esseide och
hennes vän fröken Mathilda Silow, som
bodde hos henne och som bl. a. utmärkt
organiserade Esseides idé om förbundets
stipendiefonder, ett klart och klokt intellekt.
Esseide var förtjust, men fröken Silow
mera reserverad. Kvällen därpå, när
uppläsningen skulle fortsätta, saknades
fröken Silow. På Selmas fråga svarade Esseide
helt kort: »Jag har skickat bort henne. Hon
gjorde anmärkningar.» — Det var slutligen
Esseide som skaffade pengar, så att Selma
omedelbart kunde ta tjänstledighet — och
skriva sagan färdig.
Selmas handslag var mjukt och varmt;
det kändes som om man fick en fågelunge
i hand. Men den klara, kloka, fasta blicken
band, och när man talade med henne
förtroligt blev man sann och uppriktig inför
den blicken. Så hon kunde iyssna! Inga
frågor, inga avbrott, bara denna blick som
visade att hon följde med intensivt. Och
så kom hennes hjälpande, kloka råd, hen-
nes varma medkänsla när man hade det
svårt, och hon gav det allt så vackert,
så anspråkslöst, liksom det var hon som
tackade.
På hennes blicks betvingande makt såg
jag en gång ett lustigt exempel. Det var
vid banketten i samband med att Sigrid
Undset fått Nobelpriset. Det var de bådas
första möte. När Selma sträckte fram sin
hand och såg på fru Undset, neg denna
djupt, och det har väl inte hänt Sigrid
Undset vare sig förr eller senare inför en
kollega. De träffades inte sedan på kvällen.
När vi for hem satt Selma tyst en lång
stund. Så sade hon bara: Hon var stark, du!
Och så talade hon om annat. Till andra
författare var Selma för övrigt alltid lojalt
kollegialt inställd, men hon deltog aldrig i
litterära polemiker. Om den bittra
Strindberg- Heidenstamska m. fl:s-fejden skriver
hon (1910): »Så roligt, att det råder litterär
ilska i Stockholm. Det bevisar ändå
intresse för saken. Det har varit för stilla
och beskedligt, men jag har också varit
undrande över den stora hetsighet som
ger sig till känna överallt.»
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
