Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fänrik Ståls sägner i bildkonsten. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o II Silfverstolpe
värnlös civilbefolkning. Den som trött till
döden slåss för ett litet stycke av
fosterlandets mark, den som ser sitt hem förintas
och de sina omkomma i lågorna eller
sönderslitas, har väl ingen hugnad av poesi, men i
sinnelagets daning till uthållighet och
tålamod ha diktarord från en hög personlighet
varit en befordrande kraft. Från många håll
intygas också att Runeberg aldrig så som
nu stått mitt ibland sitt folk. I ett brev
från en vän i Borgå, där diktarens hem står
skadat av bombraider, fick jag på nyåret
beskrivningen på en seen, som sedan dess
många gånger upprepats:
Tror du att man på någon annan fläck på jorden
kan uppleva vad jag såg i skymningens tysta
timme? Det var en kontingent av män, som skulle
resa — någonstans. I största hast marscherade
hela truppen upp till skaldens hem, gjorde front
och skyldrade utanför sovrummet och tågade
lika stilla bort mot okända öden. Det hördes ej
ett ljud, allt försiggick som ett skuggspel, men
ändå var det så underligt gripande.
Från slitna, tummade, oprydda
folkupplagor på svenska eller finska ha »Fänrik
Ståls sägner» trängt in i sinnet hos de flesta
av dem, som nu i hårdaste form fått pröva
de öden diktaren skildrat och som
uppenbarat de dygder han besjungit. Ingen kan
antagligen läsa så konkret poesi som
»Sägnerna» utan att fantasien arbetar fram
bilder, torftiga eller rika alltefter
observations- och associationsförmågan. Men för
många har det arbetet varit undangjort
på förhand: konstnärer ha format
gestalterna och scenerna så att de infinna sig i
minnet samtidigt med stroferna. Äldre
rikssvenska generationer ha sett eller se
gärna balladernas text omramad och
förtydligad av Aug. Malmströms
illustrationer. Finland, som mottog den svenske
tecknarens hyllning till Runeberg med
kallsinne, fick omsider en »Fänrik
Ståls»-upp-laga utsmyckad så, att den stora patriotiska
uppgiften kunde anses löst. Albert
Edel-felts teckningar, välkända och älskade
även på denna sida om Bottenhavet, ha
varit närvarande i finländska hjärtan, då
trummorna rörts till »Björneborgarnas
marsch» eller då läpparna mumlat rader,
i vilka fosterlandet manats fram. Så såg
Soldatgossen ut, så lyfte Femton Stolt
»sin väldiga, knutna hand» och så tecknade
sig det överväldigande sköna sjölandskapet
»den femte juli».
Tidpunkten kan måhända anses vara
läglig för en översikt av hur olika
konstnärer kommit till rätta med »Sägnernas»
bildvärld. Ämnet är tidigare behandlat — av
Jac. Ahrenberg i hans bidrag till Johan
Ludvig Runebergs hundraårsminne.
Festskrift den 5 Februari 1904. — men nytt
material har sedan dess lagts fram och
perspektivet har blivit ett annat.
II.
Jac. Ahrenberg hörde en gång
uppsalaskalden Carl Wilhelm Böttiger förklara:
»Hos Runeberg är allt bilder, tavlor, han
är född till målare men är bleven skald.» Det
för vår uppfattning något kuriösa estetiska
resonemanget härrör från en person, som
var i det närmaste jämnårig med Runeberg
och som i likhet med denne torde ha
betraktat düsseldorfarnas »halvrealism» som en av
den bildande konstens toppunkter. Har man
den åsikten går det an att tala om
Runeberg som målare — hans skildringskonst i
»Sägnerna» och de episka dikterna, men
inte i »Idyll och epigram», är alltigenom
åskådlig och rik på för ögat
karakteriserande detaljer, varje figur och situation är
sedd och ingen kontur lämnas åt slumpen.
I hans diktning finns stoff till otaliga
genremålningar i tidens smak. Men menar
man med måleri vad vi ha menat alltifrån
genombrottet i 70- och 80-talets Paris, är
man knappast benägen säga att naturen
särskilt utrustat honom med målaröga.
Jämför man Runeberg i det hänseendet
med Bellman, så ser man snart vem som
har den koloristiska blicken och den
måleriska ingivelsen. Underligt nog har Albert
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
