Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fänrik Ståls sägner i bildkonsten. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fänrik Ståls sägner i bildkonsten
’ V^vxvv. » v
Joh. Aug. Malmström: Otto von Fieandt.
upplaga. Under åren 1880—81 reste han
omkring i Finland för att studera
landskapen och folktyperna. Han var
ytterligt mån om att uniformerna skulle vara
korrekta och att hjältarna skulle
framställas efter kända porträtt. Det har sagts
att konstnären då han lämnade de »götiska»
motiven, som han behandlat bl. a. i sina
teckningar till Tegnérs »Frithiofs saga»
(1868) och Gödeckes »Ragnar Lodbroks
saga» (1880), för att ta itu med dikten
från det sista finska kriget, även gjorde
en eftergift åt realismen, som vid den tiden
börjat oroa sinnena uppe i Norden. Men
det ena som det andra var för Malmström
historiemålning, och han var säkert lika
angelägen om att vikingarna skulle vara
riktigt klädda och agera tidsenligt som
beträffande krigarna i Finland tusen år senare.
Att han emellertid inte var alldeles oberörd
av tidens naturalism, sådan som den just
samma år hans upplaga av »Sägnerna» kom
ut formulerades av den argaste rabulisten
i orden: »Det sanna är fult så länge sken
är det sköna», framgår av att han velat
återge den finska folktypen precis så som
han mött den på sina färder och av att
han i efterskriften till verket framhållit
att det var till »den inre skönheten» han
sett. Mycken glädje fick han emellertid ej
av sina strävanden efter antropologisk
sanning. Ahrenberg anser inte hans
»finngubbar» vara »finska nog», och den kritiken
var denne inte ensam om.
En stor och ståtlig bok blev det som år
1883 kom ut på F. & G. Beijers mycket
ansedda förlag i Stockholm; den följdes
snart av en rad nya svenska upplagor och
av en finsk (1887). Teckningarna, som
reproducerades av de skickliga trästickarna
J. Engberg och W. Meyer men som dock
inte göra full rättvisa åt originalen (nu
delvis i Djursholms samskola), utgöras av
över- och understycken, anfanger samt
hel- eller halvsidesbilder. Riktigt enhetlig
har illustreringen inte blivit. I vignetterna
odlar Malmström en lekfull, påhittig och
förresten ganska charmfull stil med anor
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
